-Gunnar Westrin-: Sportfiskets etik

Fiskelycka räknas inte i antalet hinkar fulla med fisk. Den ändliga resurs av miljöer och fiskbestånd som finns kvar måste sparas. Ordet etik betyder värderingsfilosofi eller moralbegrepp. För oss sportfiskare innebär betydelsen konsten att kunna bete sig rätt vid och omkring ett fiskevatten.
Min morfar lärde mig en gång ett uttryck som jag har burit med mig genom livet. Efter en alltför tilltagen fångst av bäckens små öringar mötte han mig med orden…
- Du skall aldrig ta mer fisk än vad som ryms i stekpannan, var hans budskap. Redan på den tiden insåg han att alla måste spara på naturens ändliga resurser. Idag är uttrycket än mer aktuellt, eftersom sportfisket som företeelse förhoppningsvis bygger på avkoppling, enskildhet och kamratskap och inte en handling i avsikt att mätta hungriga munnar. Den tiden är oåterkalleligen förbi! Maten finns på Konsum.
Det har blivit allt vanligare att vi släpper tillbaka de fiskar som vi inte behöver till snar spis. Därtill bör man ha kontroll över områdets fiskeregler så att man är införstådd med olika fiskarters minimimått etc. Vi måste värna om våra känsliga ekologiska strukturer och anamma filosofin om att alla fiskarter har samma värde.
Trots att vi idag har begåvats med ”levnadsregler” som catch and release och no kill måste en stor del av sportfiskets etiska regler bygga på det egna förståndet. I det biologiska perspektivet kan tillbakasläpp av fisk tolkas som att fiskeresursen är överfiskad. Ett sådant vatten bör egentligen trädaläggas (stängas), eller på annat sätt kvoteras, för att på sikt komma tillbaka till ett mer normalt tillstånd.
I den allmänna debatten om catch and release och no kill bör man också ha i beaktande att miljöerna i sig inte blir hjälpta. Däremot hjälper vi svaga fiskpopulationer att bli starkare, vilket i det här fallet kan ses som en god hantering.
Det finns en given biologisk regel som vi alla bör bära med oss på våra vandringar, den att allt levande - oberoende av art, förekomst och intensitet - finns i ett begränsat antal. Tar vi upp allt för många fiskar kommer bestånden att tryta. Det märks inte minns på hur snabbt vissa bestånd av större fisk har utarmats. Den slutsatsen väger förmodligen tungt när myndigheterna idag allt mer arbetar med kvoterings- och trädaläggningssträckor. Det är framför allt fjällmiljöernas näringsfattiga strukturer som bör beaktas.
 
I Norrbottens län finns flera intressanta kvoteringsvatten. Sålunda har länsstyrelsen i Norrbottens län reglerat sportfisket ibland andra Skieltajokk inom Jokkmokks kommun och delar av Tavvaätno och Råstoätno norr om Kiruna (Sandåslandet). Regelverket är sådant att catch and release rekommenderas, vilket i det här fallet betyder att fångst av fisk är högst begränsad. Läs mer om detta på www.fjallen.nu, en adress som du hittar på vår länksida.
Till den etiska efterlevnaden ingår också att vi inte ska skräpa ner, inte hugga senvuxen fjällbjörk till vedbehovet och helst inte ta hem någon fisk från fjällfisket. Däremot kan man äta en och annan fisk till middag, en dinering som självfallet smakar bäst vid stranden. 
När min gode vän, författaren och flugfiskaren Lars-Åke Olsson tog över hanteringen av jämtländska Idsjöströmmen i Gimån var harrbestånden i vacklande. Redan i slutet av 80-talet renodlade han begreppet catch and release, en långsiktig hantering som idag har gett önskad frukt. Numera räknas strömsträckan som en av våra mest attraktiva storharrvatten.
Trots att vi idag har begåvats med allehanda uttryck för våra förehavanden bör vi i framtiden rikta in oss på ett renodlat beståndsanpassat sportfiske. Vi är många som ska dela på den lilla kaka som finns kvar, vilket i sin tur tarvar ett hållbart resursutnyttjande med inriktning mot sparsamhet och utveckling.