Äldreomsorgen skriker efter folk, men nästan ingen verkar vilja jobba där.
I veckan kunde vi läsa om att bara tre elever börjar på vård- omsorgsprogrammet i Gällivare. Motsvarande siffra för Kiruna var sex elever.
Det kommer bli tufft att rekrytera nya krafter. Samtidigt ökar behoven på grund av en åldrande befolkning och den befintliga personalen lockas därifrån med bättre löner i gruvan.
Det kanske inte är så konstigt. Så mycket elände som vi i media rapporterar från äldrevården.
Möjligen har vi inte gett hela bilden, för visst upplever många en stor tillfredsställelse av att vara till glädje för äldre medmänniskor och visst känner många en stor gemenskap på sina arbetsplatser.
Men det mesta av rapporteringen är förstås berättigad. Lönerna är dåliga, händerna blir färre och arbetsbelastningen tyngre. Det blir mindre tid för omsorg och äldreboendena får mer karaktären av vårdfabriker. Dessutom briserar ju vårdskandalerna med jämna mellanrum.
Men vården och omsorgen har inte alltid haft så dåligt rykte. När jag själv började gymnasiet vill jag minnas att det krävdes riktigt höga betyg för att komma in på vårdlinjen.
Jag grävde fram mina gamla Hjampiskataloger och hittade klassfoton på tre fullstora klasser i varje årgång, nästan bara tjejer förstås, några var lite äldre som har hoppat på gymnasiet senare i livet. Det gick att göra så på den tiden.
Men det ser ut att vara klipska, målmedvetna damer med en respekterad yrkesbana i sikte. Det här är inte precis brudarna som stod i rökrutan i stället för att gå på mattelektionen.
Ett par klasser har spexat till det och dragit på sig sjukvårdskläder. "Vi ska jobba inom vården och vi är stolta", typ.
Vad har då hänt under de 30 år som har gått?
Till att börja med var det inte riktigt läge att satsa på en karriär inom gruvbranschen hösten 1983. Det var fortfarande kris (det var ju faktiskt snack om att stänga gruvorna) och utflyttningen från Malmfälten nådde sin kulmen det här året.
I stället var det sjukvården och omsorgen som bjöd på någorlunda framtidsutsikter, om man inte tänkte plugga vidare eller flytta söderut till jobben.
Numera kan man tjäna bra med pengar direkt efter att ha gått ut LKAB-gymnasiet och det lockar naturligtvis sökande.
Jag kan tycka att det är ett problem att de mest studiebegåvade eleverna blockerar platserna på industriprogrammen, men det är egentligen en annan fråga.
Något annat som skiljer 2012 från 1983 är samhällsklimatet. Har vi inte blivit rastlösa och väldigt egocentrerade?
I dag är vi mest intresserade av vår egen person och av hur andra ser på oss. Vi ska förverkliga oss själva och bygga vårt varumärke.
Att jobba på ett äldreboende har väl inte den högsta statusen i Facebookåldern. Eller som en yngling nyligen uttryckte saken: "Morsan, du har inget coolt jobb!".
Så. Vad gör vi åt saken? Hur vrider vi tillbaka den onda spiralen? Socialminister Göran Hägglund räknade upp tre åtgärder i tisdagens NSD: förbättrade utbildningar, högre löner och bättre arbetsvillkor.
Jo jo, bra bra. Men är det politiskt realistiskt? Det kommer nämligen att kosta.
Jag för min del är beredd att hosta upp ett par extra skattekronor för att sätta kraft bakom orden. Om inte annat ur ett krasst själviskt perspektiv.
Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?