Dagens Mitt i livet är det sista före sommaruppehållet. Tack alla ni som har läst reportagen. Några av er har jag mött och fått positiv återkoppling av. Några har skickat uppskattande mejl. Ni har glatt mig mycket och gett mig ork. Tack!
Reportaget där Ann-Sofie Wibble berättade om hur det är att mista ett barn var det som gav de flesta reaktionerna. Människor tyckte att det var ett viktigt ämne att lyfta och hyllade Ann-Sofie som ville dela med sig av känslorna och tankarna omkring detta värsta som kan hända en förälder.
En man som har mist sitt barn i anorexi skrev och tyckte att det var en fin artikel. Han citerade ett naturfolk i Sibirien som säger "Man begraver sina föräldrar i jorden, men ett barn begravs i ens hjärta".
Nu blev det sorgligt. Men så är ju livet. Det består av sorg och glädje.
Jag hoppas att ni alla ska få en underbar sommar med mycket glädje och vila som ger nya krafter och nytt mod. Sedan är det förstås många som jobbar hela sommaren, många ersätter dem som har semester. Ni kan ju inte få extra vila precis men ett jobb som man trivs med är ju en stor glädje.
I dagens reportage berättar Annica Waara att hennes samiska mormor Anna-Kristina har skrivit en bok tillägnad henne och hennes syster Anna-Maria. Jag får låna den spännande boken som heter "Mitt liv" och jag kan inte låta bli att delge er valda delar av innehållet. Anna-Kristina berättar bland annat om tillvaron i familjens sommarviste i Kummavuopio. Där tillbringade sammanlagt fyra familjer från Könkämä sameby våren och sommaren med sina renar. De bodde i sommarkåtor med kåtadukar i tälttyg. Alla barn – av vilka Anna-Kristina själv var ett – lekte tillsammans. De sökte sig till stora stenpartier och fantiserade att de var deras hus. De gjorde stolar, fåtöljer och bord av lämpliga stenar. Små stenar var deras pengar. De hade inga köpesleksaker utan gjorde saker av vad naturen gav. De dämde små bäckar och hittade på lekar själva. Ibland ville de vara nyttiga och hjälpte Olga Raattamaa, kallad "Kejsarinnan av Kummavuopio", att plocka gräs åt getterna.
Anna-Kristina skriver så här om Olga: "Hon hade dörren öppen för alla och kaffe och mat bjöd hon på. Hon tog hand om krigsflyktingar".
Anna-Kristina och hennes syskon blev tidigt föräldralösa. De kämpade för att klara av allt hemarbete som att koka kaffe, baka, laga mat, bära in vatten från kallkällan eller bäcken. De bar in snö för tining till klädtvätt. De lagade kläder, vävde band och sydde skor. Senare bodde de hos värdfamiljer. Anna-Kristina beskriver hur hon saknade sin mamma när hon såg sina kusiner få ömhetsbetygelser och omtanke av sina mammor.
Anna-Kristina berättar också om kvinnoliv i ett sommarviste vid Kilpisjärvi alldeles i närheten av turistattraktionen Treriksröset. Kvinnorna vävde band och sydde väskor i garvat renskinn till försäljning. De sålde också mackor, vetebullar och kaffe. Anna-Kristina och hennes syster lade ut nät på eftermiddagarna och kunde på morgnarna ta upp fisk till luncherna.
Anna-Kristina utbildade sig till distriktssköterska och blev senare distriktssköterskebarnmorska. Hon kompletterade med studier i akupunktur i bland annat Lanzhou i Kina.
Boken "Mitt liv" rymmer kloka ord under vinjetten "Tänkvärt". Följande ord tycker jag att vi kan bära med oss genom sommaren: "Man bör alltid le, också då man säger de enklaste saker. Ett leende för en närmare medmänniskor, får dem att förstå bättre".
Vi möts igen till hösten.
Väl mött då!