Nog drabbas jag ibland av skam. DĂ€r ligger lecablocken som jag skulle ha murat jordkĂ€llaren av i fjol somras. DĂ€r Ă€r slangen till hĂ€starnas vattentrĂ„g som skulle grĂ€vts ner och försetts med vĂ€rmekabel senast i höstas. Fan, nu springer griskultingarna pĂ„ ridbanan igen, varför har jag inte satt upp eltrĂ„den â och nĂ€r ska vi egentligen hinna ta tag i grannens sida av fasaden till NorrbottensgĂ„rden?
Men nÀr livet kÀnns tungt, nÀr surdegarna hopar sig, nÀr allt blir mig övermÀktigt kan jag i alla fall luta mig mot ett faktum: Jag Àr inte Kirunas kommunledning.
FĂ„ se nu.
Det lĂ€cker in vatten i det nybyggda stadshuset och en halvvild strid rasar om vem som bĂ€r skulden för de 500 (fem jĂ€vla hundra) hĂ„len i taket pĂ„ kolossen. Ăr det kommunen? Ăr det LKAB? Ăr det byggbolaget, arkitekten eller nĂ„n konsult? Kanske vet vi efter den kommande garantibesiktningen, kanske fĂ„r vi ge oss till tĂ„ls till en framtida rĂ€ttstvist har avgjorts.
Kostnaden för det nya badhuset Ă€r snart uppe i en rund miljard. Om det nu inte redan skett, det var en vecka eller tvĂ„ sedan jag sĂ„g en siffra. Jag har lĂ€nge propagerat för att dagbrottet pĂ„ Luossavara borde förses med glastak och bli vĂ€rldens största tropiska vĂ€xthus med tillhörande Ă€ventyrsbad och artificiell sandstrand â fan vet om inte det hade blivit en billigare lösning.
I skolan Ă€r krisen total. Skolinspektionen har uppmĂ€rksammat ett flertal brister som mĂ„ste Ă„tgĂ€rdas innan 29 september, annars riskerar Nya Raketskolan vite pĂ„ drygt en halv miljon. Bristen pĂ„ utbildad personal i kommunens skolor Ă€r stor redan nu â och om 15 Ă„r har Ă„tminstone hĂ€lften av de som Ă€r behöriga gĂ„tt i pension.
âVi mĂ„ste vĂ€nda pĂ„ obekvĂ€ma stenarâ, sĂ€ger Emilia TöyrĂ€ (S), vice kommunalrĂ„d.
Men vad fan ska man göra?
Det gĂ„r att skylla pĂ„ lönebilden, pĂ„ att det Ă€r svĂ„rt att locka personal söderifrĂ„n, pĂ„ att ingen vill jobba i skolan nĂ€r det finns mĂ„nga tusenlappar mer att tjĂ€na nĂ„gra hundra meter bort och en kilometer ner. Men det dĂ€r Ă€r i grund och botten den bekvĂ€mes bortförklaring. Alla vill inte jobba gruvan. Alla vill inte flytta söderut. Det finns till och med mĂ€nniskor som vill flytta norrut. Men ingen â ingen â kommer att vilja jobba pĂ„ ett stĂ€lle dĂ€r man inte har tid att andas, att reflektera över sin uppgift, dĂ€r man inte fĂ„r stöd av en nĂ€rvarande chef och inte kan pĂ„verka sin arbetssituation. Ingen vill ha jobbet som krĂ€ver sĂ„ mycket av en att det inte ens gĂ„r att uppbĂ„da samvete att sjukskriva sig nĂ€r man behöver. Jag vĂ„gar garantera att det inte finns en enda lĂ€rare av kvinna född som förvĂ€ntar sig att bli ekonomiskt oberoende av sin lön â men andra vĂ€rderingar mĂ„ste gĂ„ att tilltala.
Vad skulle hÀnda om Kiruna som första kommun halverade barngrupperna? Vad skulle hÀnda om Kiruna som första kommun slopade all dokumentationshets, fjÀrrstyrning och effektiviseringskrav som blivit verklighet och vardag för allt fler lÀrare, sjuksköterskor och fritidspedagoger? Vad skulle hÀnda om Kiruna kommun gjorde revolution mot allt det som offentliganstÀllda hatar frÄn djupet av sina hjÀrtan? Skulle ett abrupt brott med new public management göra nÄgon skillnad? Skulle det ge en annan, nÄgot enklare, gordisk knut att sÀtta svÀrdet i?
Skulle det, rent av, kunna locka en enda musiklÀrare till kommunen?
Vem vet. NÄgon garantibesiktning för Kiruna kommuns skolverksamhet finns mig veterligen inte. Det enda som kan ge oss svar Àr att testa.
Eller Àr det en för obekvÀm sten att vÀnda pÄ?