Lektorn i krisberedskap, Christian Uhr, gjorde min måndag denna vecka.
– Saker skiter sig vid en samhällskris, sa han, herr Uhr, efter att SOS alarm i Stockholm skickat ut falskt alarm under söndagen.
Att en lektor och dessutom sakkunnig på Myndigheten för beredskap och samhällsskydd säger att något ”skiter sig” är underhållande. ”Vi har brustit i våra rutiner”, sa SOS alarm. Christian Uhr sa att det ”skitit sig”. Härligt.
Herr Uhr är långt i från sin (i min fantasi) partner Fröken Ur i tydlighet. Men tänk vad roligt det hade varit om hon plötsligt sa ”Skit också. Klockan är 14”. Bara en endaste gång på den där evighetslånga bandningen av varendaste minut på dygnet. Det hade varit skoj.
Att saker skiter sig är ju tämligen naturligt. Mänskliga faktorn, und so weiter. Jag tänker att vi skulle behöva en rejäl skitperiod i Sverige. Det gnälls på för låg nivå. ”Åhå, du är orolig för räntorna? Oj oj”, ”Nej men menar du att Kaukasus slog Sverige i mästerskapen? Aj, aj”. Så klart kissade folk i Stockholmsregionen halvt på sig i söndags afton när Hesa Fredrik började ljuda över stan. ”Va? Vart ska jag? Till ett skyddsrum? Kommer bombplan, eller vad?”. Ett alarmerande alarm. Vi har vandrat under stjärnorna för länge med freden runt hörnet tänker jag. Vi är inbillat trygga. Dags att inse att vår nation inte är paradiset på jorden utan att vi måste kämpa med näsvisa näbbar och kloka klor för att få till det bra här.
Hur gör man det då? En del säger att satsningar på försvaret är lösningar, jag säger bygg upp medborgares mod. Det är när jag hör personer som Laleh Pourkarim eller Özz Nujen, för att bara ta två modiga exempel, som jag slagits av hur avgörande deras uppväxtförhållanden varit för de uttryck de ger idag. De har levt på flykt med sina familjer och borde vara totalt vingklippta. Men nej. De uttrycker sig i modiga tankar och väcker viktiga påminnelser i den publik de fångar in. Så, det vingklippta blir istället deras styrka. Är man som jag uppvuxen i en kärnfamilj, i en liten by, i en kärleksfull släkt och med säkerhetssystem såsom tryggt boende, ekonomi, lugnt omkring allting kan det utvecklas en liten lort inom en, som Lejonhjärta hade uttryckt det. Skilsmässa hörde till ovanligheterna i byn under 1970- och 80-talet. Jag har därför varit livrädd livet igenom för att hamna i situationen att måsta skilja mig. Behöver jag säga att jag ännu är ogift? Tryggheten ledde till rädsla.
Har alltid tyckt att vänner med skilda föräldrar har mer skinn på näsan. De har härdats i den viktiga tanken att livet inte alltid blir som en tänkt sig. Därför tänker jag att en samhällskris skulle vara en rejäl utveckling för oss trygghetsknarkande svenskar.
När tigern min gick ut på gården i djurmönstrade pyjamasen sin mitt i lördagsmorgonen för en vecka gick mina tankar i två diametralt olika riktningar. Den första: Tänk va skönt att bara kunna släppa ut na genom ytterdörren till en omvärld som är lugn och låta henne ta egna steg genom livet. Den andra: Är jag naiv? Faror finns, vad vet jag om hennes framtid? Hon kommer kanske hinna gå igenom världskrig och helveten innan livsresan är över? Och jag som inte ens har ett trangia eller gasolkök hemma. Det där sista är jag nog inte ensam om. Upp med en hand alla som är beredda på att strömmen plötsligt kan försvinna och bli borta mer än en stearinljusbeklädd kväll. Nej, jag har inte byggt upp säkerhetssystemen direkt noggrant. Så jag tänker att jag måste öva mig likt Astrid Lindgrens figur Ronja som skriker ”Hit med lite farligheter!”.
Tio stora betongblock placerades i veckan ut på Drottninggatan i Stockholm för att undvika attacker av slaget med lastbilen som mejade ned folk där i våras. Jahapp. Men det finns ju tusen andra vägar att ramma ned folk längs? Våldet stoppar vi aldrig, varken med betong eller försvarsfrågor. Jag tror mer på att bygga upp modiga små tigrar i pyjamasar som går ut i världen och säger ”Här är jag! Kom och ta mig om du kan!”.