Varje gång jag går till mitt lilla Ica inne i stan ställer jag mig tålmodigt i den bemannade kassan, även om den är 15 meter lång och kön till självscanningen är obefintlig.
Se det gärna som ett trots, eller en stilla önskan om att vi människor trots allt behövs.
Jag unnar mig dessutom nästan alltid några fina ord till personen i kassan, som ofta hjälper mig att veckla ut plastpåsen (där är jag hopplös), och gärna avslutar med ”ha en fin dag”.
Det känns bra. Ett vardagsleende till varandra som ger lite energi och glädje över att vara människa.
En dag kommer dessa personer inte att sitta där. Jag förstår ju det. De bemannade kassorna kommer att vara borta och allt som återstår är ett opersonligt, digitalt helvete som blippar och strular och knappast ger någon någonting över huvud taget, utom möjligen ytterligare lite teknikstress.
I helgen besökte jag en sådan butik i Uppsala. Ett Coop som nu tvärt tvingar alla till scanningsapparaterna och av det jag såg där kan jag säga att det inte bådar gott.
De anställda sprang som yra höns för att visa vilka knappar vi skulle trycka på, eller hjälpa oss när vi självklart gjorde fel. Att köpa två dosor snus kräver nu att jag först trycker på en apparat för att få ett kvitto. Sedan ska jag scanna in det kvittot för att kunna betala och sedan gå till nästa maskin för att hämta ut varan.
Att handla utan kassapersonal lär väl bli allmän kunskap med tiden, men jag kan inte säga att jag längtar dit.
Visst, jag förstår att det finns fördelar också. Att jobba många år i en kassa borde vara en högriskpost för att drabbas av förslitningsskador. Och där kommer givetvis maskinerna att spela en roll.
Det sägs att vi nu går in i den fjärde industriella revolutionen. Det digitala ersätter det manuella. Människan ska slippa göra det tråkiga, farliga och slitsamma.
Även om förändringen kan upplevas komma smygande så ska ni vara helt säkra på att den sker. Det är en revolution framför våra näsor som vi knappt märker. Bransch efter bransch kommer rensas från mänsklig arbetskraft. Inom 20 år beräknas 53 procent av dagens svenska jobb vara ersatta av digital teknik. Det handlar om 2,5 miljoner jobb.
Till viss del beräknas nya jobb skapas: inte minst när det gäller marknadsföring och försäljning. Men det är en utveckling som kan sluta illa.
Jag läste en intressant faktauppgift: när fotoföretaget Kodak var som störst hade man 145 000 anställda. När Instagram köptes av Facebook hade det företaget 13 anställda.
Frustrationen vid självscanningen på Coop i Uppsala kan gott få fungera som en symbol för vilken utmaning Sverige och andra länder står inför. Det kommer krävas en omläggning av våra utbildningar. Min generation, som närmar sig 50, kan bli den som hamnar mest illa till och vi bör nog räkna med omskolningar och vidareutbildningar för att klara framtiden.
För att kunna konkurrera krävs att vi anpassar oss.
Anpassning blir viktigare än intelligens. Nyckelorden blir att ”hänga med”.
Sverige förändras, våra jobb ersätts och i luften hänger den största frågan:
Vad ska vi människor göra egentligen? Vi håller på att skapa en värld där vi inte längre behövs.