Hon såg så liten ut, men ändå så stolt, därhon satt med rak rygg mitt på stolsdynan och pratade med en spröd, men stadig röst. Det var som om VatchareeyaBangsuans mamma hade bestämt sig för att klara det här, hur ont det än gjorde att berätta om sin mördade dotter och hennes relation till 22-åringen, en person som mamman aldrig tyckte om.
Jag var så imponerad av hennes styrka.
Men så tog känslorna över. Det var en explosion, en urkraft, som om flera månaders hat och frustration bara skulle ut. Hela kroppen började skaka och med blicken riktad rakt mot 22-åringen skrek hon högt på thailändska.
– Jag är hundra procent säker på att du har dödat mitt barn!
Strax bakom grät styvpappan och som åskådare var det helt omöjligt att värja sig. Det blev så smärtsamt uppenbart hur två människor påverkas av en sådan fruktansvärd tragedi.
I det här jobbet upplever man en del, man härdas – men sådant här vänjer man sig aldrig med. Vad vi såg var en bottenlös sorg och förtvivlan.
Men i juridikens hårda värld vägerkänslor lätt – hur starka de än är.
Och när advokat Bo Forssberg i lugn ton började ställa frågor om VatchareeyaBangsuans hemliga romans med sin tränare var rättegången inne på sitt huvudspår igen.
För även om föräldrarna är övertygade om 22-åringens skuld är det ingenting som rätten får bry sig om. Advokaterna kommer fortsätta att prata om tränaren och att han hade klara motiv att begå mord. Det kommer inte minst att framgå under fredagen då tränaren själv ska vittna.
Åklagarna må hävda att älskaren inte är intressant, men försvaret kommer att göra en stor sak av att åklagarna inte har gått till botten med detta spår och det är ingenting vi ska underskatta.
För inte alls så länge sedan blev nämligen en ung man vid namn Jerry SorvojaPolvi friad i tingsrätten för mordet på Esa Rano. Anledningen: att en alternativ gärningsman inte hade utretts tillräckligt noga.
När det var dags för förhandlingar i hovrätten hade åklagarna korrigerat den saken – vilket ledde till en fällande dom.
I torsdagstidningen skrev jag om att det här är gåtornas rättegång och det finns ingen anledning att ändra sig på den punkten. Gåtorna blir nämligen bara fler och fler.
Vi vet inte var Vatchareeya Bangsuan mördades, vi vet inte med vad och vi vet inte var hon styckats.
Nu vet vi inte heller när hon mördades. Enligt ett expertvittne är det lika sannolikt att hon dog den tolfte som den fjärde maj.
Och 22-åringen – rättegångens största gåta – blir bara ett större mysterium för var dag som går.
I två hela rättegångsdagar har jag studerat honom i detalj, försökt läsa minsta tecken, men det har varit en omöjlighet. Hans likgiltighet kan vara spelad, bero på medicinering eller bara vara ett sätt att värja sig.
Nu fick vi för första gången höra honom tala och jag tror att vi alla blev förvånade över att han pratade så bekymmersfritt. Plötsligt var hans närvaro total, men han sa själv att han inte vet vad som är äkta minnen och vad som är inbillade minnen. De frågor han fick var tämligen harmlösa, men så lär det inte fortsätta i dag.
Under fredagen ska han pressas om vad som verkligen hände den 4 maj.