Det bor en luffare i mig. När det som jag tror är vårsolen tittar fram så vill jag ut och promenera, då vill jag göra en promenadkrönika. Denna den tredje måndagen i mars gör jag det igen. Jag luffar från NSD till Södra hamnen och sedan tillbaka efter vägen nedanför Kulturens hus, brandförsvaret och Luleå Energi Arena – med utsikt mot Norra hamnen.
Visst, jag går fram och tillbaka till stan nästan varje dag på lunchen, men nu pratar jag om min årliga hitta-vårtecken-promenad.
Redan på väg ut ur Mediehuset möter jag ett tecken på våren. NSDs politiska chefredaktör Olov Abrahamsson har just hämtat sin praktikant Zina Al-Dewany på Luleå flygstation. Praktikanter är ett härligt vårtecken hos oss. Unga, entusiastiska människor på väg att förverkliga sina yrkesdrömmar, på väg att förändra världen. De ger mig energi. Dessutom får de mig att inse att jag själv fortfarande efter snart 31 år i yrket tror mig kunna förändra världen till det bättre genom att skriva om fantastiska människor som gör skillnad.
Nåväl. Tillbaka till min luffarstråt. Det som för några dagar sedan var isiga gator och trottoarer som hotade att fälla mig och bryta mina ben är nu bara och härligt säkra ytor att röra sig på. Det samma gäller sporthalls- och badhusparkeringen. Och solen strålar från en molnfri himmel.
Konkurrenttidningens kvällsreporter är på väg till jobbet glatt konstaterande att han hunnit njuta av den kanonfina dagen.
En blick in genom fönstret till Café Lina visar en anställd som putsar detsamma. Smutsiga fönster hör ju tyvärr till våra vårtecken. Solen avslöjar obarmhärtigt det som vintermörkret dolde och som kräver våra arbetsinsatser.
Mosaik har skyltat om. Ljusa klänningar och pastelliga byxor lockar till inköp.
I höjd med Kulturens hus känner jag helt plötsligt att det verkligen är VÅR I LUFTEN.
Inne på Storgatan spelar två gatumusikanter glada toner som får det att spritta i kroppen.
Interflora Fresch har ställt ut en massa vårlökar, påskris med färggranna fjädrar, videkvistar och – körsbärskvistar!
Vid EFS-kyrkan hörs kvitter från nyanlända fåglar.
I Södra hamnen och på isen utanför rör sig mängder av människor. De vandrar efter strandpromenaden. De sitter i vindskydden och gonar sig i solen. Många är på väg till eller från Gråsjälörens lockelser i form av våfflor med sylt och grädde eller korv med bröd. Några pimplar. Isbanan som löper mellan hamnarna har lockat många till rörelse. Där ses småbarnsföräldrar som drar barnvagnar och pulkor, par som går hand i hand och hela skolklasser på idrottstimme.
Jag sätter mig på en bänk och följer folklivet. En äldre kvinna kommer fram och börjar prata. Hon tycker sig känna igen mig. Som vanligt när någon säger det så berättar jag att jag jobbar på NSD och att det kanske är därifrån hon känner igen mig, från bilden på mig som är en del av Mitt i livet. Kvinnan svarar: Ja, det är det! Jag har NSD och jag brukar läsa det som du skriver.
Det är roligt att höra att människor läser vad man skriver. Sedan tänker jag alltid när någon främmande människa börjar prata med mig att jag borde bli modigare och också våga inleda samtal så där. Jag har inga problem med att gå fram till folk jag inte känner i jobbet men däremot är jag väldigt feg när det gäller att inleda samtal så där privat. Det får bli mitt vårlöfte, att våga mer!
Våren? Jo, den är här!