Vi börjar resan till Luleå från Järnvägsgatan i Kiruna. Utanför min mors fönster pulserar LKAB och trafiken till och från gruvan är tät. Sjön jag minns från barndomen är sedan länge tömd. Bron till gruvan är borta och så även rälsen vid gamla järnvägsstationen. De två har försvunnit bara de senaste månaderna.
Innan vi passerar Tuolluvaara slänger jag en blick mot det som ska bli det nya Kiruna. Den världsberömda stadsflytten har börjat och nu ser man tecken på den runt om i stan.
Efter några mil passerar vi Mertainen. En ny gruva håller på att öppnas och till och med denna söndag i oktober råder full aktivitet på berget.
Svappavaara är nästa anhalt. På den nyligen breddade E 10:an möter jag en malmbil från Northland-gruvan trots beskedet tidigare i veckan om att gruvan stängs ner. Kanske blir det den sista Northlandbil jag ser?
E 10:an blir smal igen och jag tänker på alla som åker här på väg mot sjukhuset i Gällivare. Kvinnor som ska föda barn, akut sjuka personer och ambulansförare som har vägen som sin arbetsplats. Alla ska de passera här i årets alla väglag.
Vi närmar oss Gällivare och Aitiks sandmagasin tornar upp. Redan flera mil från magasinet syns den enorma ytan tack vare nysnön. När vi närmar oss korsningen vid Stenbron noterar jag hur hög gruvdammen runt sandmagasinet till en av Europas störta koppargruva har blivit. Den växer uppåt med en meter per år och passerar man sällan blir detta verkligen tydligt. Ett berg som växer fram ur ingenting. Några hundra meter efter korsningen blickar jag mot infarten till en gammal gård som inte finns kvar. Gruvorna breder ut sig och allt som kommer i dess väg får flytta.
Vi lämnar Malmfälten bakom oss och platserna vi nu passerar påminner om andra nyhetshändelser. Efter många år på nyhetsdesken ser man världen på ett speciellt sätt.
Stenbron, Skrövån och Mäntyvara får mig alltid att tänka på fallet Carolin. Vad hände den där dagen på rastplatsen? En fråga som ännu, 6 år senare, inte har fått något svar.
Vid Bönälven minns jag olyckan vid Brorivningen 2011. Vid rivningen av gamla bron omkom en man när bron kollapsade.
E 10:an blir smalare och krokigare igen när vi närmar oss Överkalix. Jag tänker på alla olyckor som inträffat på E 10:an och på Norrbottningarnas kamp för en säkrare väg.
I Västannäs är den fallfärdiga skolan, som kom att bli ett landmärke, till slut borta.
Söder om Morjärv blir E 10:an bredare igen och nu börjar det bli sen eftermiddag.
Antalet mötande bilar blir allt tätare. Många firmabilar möter oss i norrgående i riktning. Helgen är slut för de hundratals veckopendlare som jobbar i Malmfälten och deras färd går åter norrut för att hålla Malmfälten vid liv.
Vi når kusten och här hänger höstlöven fortfarande kvar på träden. När vi närmar oss Luleå skymtar byggkranarna från bygget av Facebooks serverhallar.
Vi bor i ett händelserikt län och E 10:an är länets kroppspulsåder.