Coop arena i tisdags:
Till ett massivt jubel från tusentals åskådare hissades tröja nummer 4 långsamt och majestätiskt upp i arenans tak. På den röda mattan som rullats ut på isen stod Stefan Nilsson och kämpade med gråten.
Hockeyhjälten var märkbart rörd – och vem var inte det?
Jag gissar att det föll tårar lite här och var både i arenan och framför TV-apparaterna.
Det var kort sagt en väldigt fin hyllning. Ett sätt att visa att passningsgeniet, som alltid gick under smeknamnet "Skuggan", för alltid är ett odödligt namn i föreningens historia.
Personligen tycker jag mycket om sånt här.
Dels för att personen med närmaste omgivning givetvis blir stolta och hedrade, men främst för att det ger oss ett historiskt perspektiv.
När knoddar i framtiden skrinnar in på isen kommer de alltid att se att det finns en tröja nummer fyra där uppe med namnet Nilsson på. Och en nummer 35 med namnet Myllys.
– Mamma och pappa – vilka var det?
– Jo, det var hjältar på 90-talet, det var dom som gjorde Luleå bäst i Sverige.
En symbol alltså, som visar att nuet kommer någonstans ifrån.
När jag såg ceremonin med gåshud och tår i ögat tänkte jag att det där är något som vi borde bli bättre på, att hylla de som förtjänar det. Inte bara inom idrotten utan i hela samhället.
För i ärlighetens namn är vi svenskar ganska dåliga på sånt.
Och kanske framför allt här i Norrbotten.
Det går ju inte direkt hand i hand med Jante, vår ledsagare, vars allra första budord lyder: "Du ska inte tro att du är något".
Att idrotten på senare tid börjat hylla sina hjältar på det här sättet är faktiskt så osvenskt att Sverigedemokraterna borde ha invändingar. Det är ett rent plagiat från ett land vars traditioner och syn på hjältar är helt annorlunda – nämligen USA.
Men tänk om vi slutligen skulle ta och sätta herr Jante i bastun. Det skulle onekligen öppna upp för spännande möjligheter.
Vi har många gator, torg och byggnader till exempel som skulle kunna namnges efter personer som gjort sig förtjänta av det.
Själv bor jag i en stad som i princip är befriad från sånt. Visst, det finns en liten staty över författaren Torbjörn Säfve på Örnäset och en gata i Notviken som komikern Martin Ljung förärades när han avled.
Gott så, men om nu Martin Ljung är alla tiders största Luleåbo (vilket han faktiskt röstades fram till i NSD i början av 90-talet) tycker jag att han borde ha förärats något betydligt större. Varför inte döpa en av Luleås huvudgator till "Martin Ljungs aveny"?
Och vägen som passerar residenset skulle mycket väl kunna heta "Ragnar Lassinattis väg".
I Kiruna har man på det här sättet hyllat gamla gruvpotentater. Visst, det har framkommit en del kritiskt kring Hjalmar Lundbohm – men det kan inte finnas många kirunabor som inte vet att den mannen hade en avgörande betydelse för stadens utveckling, särskilt inte om man gick på Hjalmar Lundbohms-skolan.
När jag började leka med dessa tankar slog det mig att jag inte kom på så där jättemånga namn på lämpliga personer. Men det beror givetvis inte på att det har saknats lokala hjältar och hjältinnor utan är bara ett bevis på att vi har varit så dåliga på att uppmärksamma dem och att bevara deras minne.
Det gäller framför allt kvinnorna, som alltid har fått stå tillbaka när historien ska skrivas.
Om historiska personer hade fått namne en och annan gata och torg, kanske med en förklarande minnesplatta skulle åtminstone min kunskap och förståelse om stadens historia ha varit större.
Eller varför inte en byggnad? Det hade jag alla dagar i veckan föredragit framför hopplösa namn som som Vetenskapens hus, Kulturens hus och Teknikens hus,
Och det behöver ju inte bara gälla lokala förmågor. Norrbottens städer har ju all möjlighet att hylla i princip vem man vill. Nelson Mandela-parken i Boden? Ja, varför inte.
Ett tips bara: se till att personen som ska namnge något bestående inte är vid livet. Människor är lynniga. Man vet aldrig vad de kan hitta på.