Att bo och leva i Luleå och Norrbotten har många fördelar. Det pratar jag gärna brett och vitt om i timmar.
Ingenting är längre än tio minuter bort. Det älskar jag.
Det spelas basket i varenda kvarter. Det finns inget bättre.
Och de ljusa, långa sommarnätterna. Jag skulle inte byta ut dem mot någonting annat.
Men nu får det faktiskt vara nog med alla dessa hyllningar. Det har helt enkelt blivit för mycket.
Vi har dagarna i ända under alldeles för många års tid fått berättat för oss hur fantastiskt det är att bo i Luleå.
Vi vinner solligan varje år, har lägst arbetslöshet i universum, våra elitidrottslag staplar SM-guld på hög och vårt kulturutbud är så sanslöst fulländat att vi bara är en Pernilla Wahlgren-spelning ifrån att utses till världens kulturhuvudstad.
Jag står inte ut längre.
Nej, det är hög tid att vi norrbottningar återgår till vårt ursprungstillstånd. Vi har varit nöjda och glada alldeles för länge – och det måste få ett slut. Den här glada, glättiga snittar och mingel-stämningen som hänger över vår stad rimmar illa med det norrbottniska kynnet. Och jag fruktar att det på lång sikt kan leda till förödande konsekvenser.
För om ni verkligen tar er en rejäl funderare så inser ni, precis som jag, väldigt snart att det mesta faktiskt är åt helvete.
Jag slås av precis den här insikten ungefär den här tiden varje år. Och det börjar alltid på exakt samma sätt.
Jag snoozar alldeles för länge, kastar i mig frukosten och ramlar ut genom ytterdörren i klassiska höstkläder. Då kommer den som en smäll på käften när man satt sig på fel stol på O’Learys en slirig lördagsnatt - vintern.
Jag fryser så mycket att jag hackar hål i tänderna och håret på mina ben lossnar i realtid. Det är då jag upptäcker att jag glömt att koppla i motorvärmarsladden och att bilrutan är täckt av ett decimetertjockt frostlager.
Efter en halvhjärtad skrapinsats följer en tio minuter lång mardrömsfärd till jobbet där jag hatlyssnar på Danny Saucedos senaste singel på radion och knappt ser hur jag kör.
Det blir kort sagt inte mycket sämre än så. Och jag kan inte hålla det inom mig.
Det ligger nämligen i norrbottningens natur att förbanna sig över vilket fruktansvärt lidande det är att kliva upp varje morgon. Att varje dag konstatera att allting är total misär.
Tillåt mig att axla rollen som fanbärare och galjonsfigur för den norrbottniska pessimismen. Visst, jag kanske inte är den hjälte som Luleå förtjänar – men däremot den som behövs.
Det är dags att vi hittar tillbaka till vad vi egentligen är.
Det krävs en extremt sjuk personlighetstyp för att utsätta sig för den här plågan. År ut och år in. Sex av årets tolv månader. Eller så handlar det om någonting genetiskt som vi helt enkelt inte kan kontrollera.
På samma sätt som kvinnor som väljer att genomgå multipla förlossningar (jag kan knappt föreställa mig vilket elände det måste vara) väljer vi norrbottningar att kämpa oss igenom vinter, efter vinter, efter vinter.
Det M-Å-S-T-E vara någon överlevnadsinstinkt i reptilhjärnan som kickar igång så fort snökaoset överlevts. Hips vips glömmer vi alla hur pissigt det är att bo vid polcirkeln under 50 procent av tiden.
Förmodligen för att mänskligheten ska överleva. Det kan inte finnas någon annan rimlig förklaring.
Efter vintern följer drygt fem månader av sol i ögonen, förrädiskt väder och förkylningar. Men sen kommer den där veckan i juli som vi alla väntat på. Och så börjar allt om igen.
Jaja. Snart får vi höra Picadilly Circus.