Vi vill inte bli bortglömda!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Problemen kommer efter sommaren, när skolan inte börjar om på nytt igen. Då ska man redan ha bestämt sig vad man vill göra. Men som de flesta redan vet hotas Sverige eventuellt av en djup lågkonjunktur och arbeten åt oss som kanske mest behöver det kommer kanske inte att finnas.
Själv har jag redan ett jobb på kvällar och helger som jag verkligen stortrivs med, och jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta där på heltid efter skolan. Men hur blir det med de andra som också behöver ett jobb?
Många av oss unga har inte alls någon arbetslivserfarenhet förutom några små jobb under sommaren. Hur ska vi då ta oss in på arbetsmarknaden och klara att konkurrera ut någon som kanske har jobbat i tio år och har betydligt mer kött på benen än vi?
Eventuellt finns det dem som vill plugga vidare, men om du inte vill ta lån och möjligtvis kanske skuldsätta sig hela livet, så behöver du något eller någon som kan ge dig en kraftig summa pengar varje månad. Förslagsvis, - ett extra jobb.
Och får man en chans så blir man nästan tvungen att ta den, oavsett om det inte är drömjobbet som erbjuds.
Men en del väljer nog vägen att flytta utomlands och jobba som au pair och invänta att konjunkturen ska vända och samtidigt hinna se en del av världen.
Hela situationen verkar väldigt trasslig för oss och jag hoppas att vi finner en riktigt, RIKTIGT bra lösning på den.