Anders Öhlund: Det blir I 19 i alla fall

Jag kommer ihåg det som igår, mönstringen i Boden tidigt 80- tal. Jag, en vältränad ung man med musikerambition skulle mönstra för att genomföra värnplikten. Inledningsvis klarade jag mig dock bättre än en äldre kollega från Stockholm som precis hade bytt adress och inte kunnat ta del av pliktverkets anmodan om att befinna sig på plats. Han väcktes således och hämtades av två mycket bistra poliser som förde honom till mönstringskontoret. Denna äldre kollega, som nu var mer än en dag sen, fick efter några snabba test gå in till mönstringsförrättaren, en gammal major, som lutade sig fram över bordet och granskade den långe och gänglige stockholmaren som knappt hade vaknat. Majoren lutade sig tillbaka och sa "Jag ser att Johansson har stora fötter, det blir I 19 i Boden". För mig var det inte alls så. Jag menar rätt tid, rätt plats och rätt utrustning funkade redan för mig. Tester och psykologsamtal genomfördes och vi fick veta att över 75 procent av de mönstrade fick ett av de valda förbandsalternativen. Det här var ju 80- talet. Det moderna ledarskapet hade redan börjat implementeras i Försvarsmakten. Här fick vi till och med möjlighet att välja vid vilket förband vi ville göra värnplikten. Eftersom jag vid den här tiden mest uppskattade vin, kvinnor och sång (företrädesvis blues) och var klädd i duffel, palestinasjal, murarskjorta och arbetarskor så var mina kunskaper om försvaret mycket begränsade. Jag kom sedermera att uppskatta skoputs, sängsträckning och automateld men det är en annan historia. Nåväl tillbaka till mönstringen, i egenskap av Skurholmsbo valde jag således Lv 7 i första hand, för att det var extremt nära hem. I egenskap av Luleåbo valde jag därefter F 21 i andra hand, för att det var mycket nära hem. I egenskap av norrbottning, slutligen flottan i tredje hand för att det låg väldigt långt bort och det vore ju otroligt dumt att skicka en norrlänning till södra Sverige för att göra sin värnplikt. Jag kände mig trygg, min plan var i hamn och jag fattade ingenting när mönstringsförrättaren sa "Jag ser att du har trea i matematik och femma i gymnastik, det blir I 19 i Boden". Hur var det då i nästan modern tid som t ex i mitten av 90- talet då en ung kollega från Stockholm mönstrade? Han hade säkerställt allt. En seriös inhämtning av information, analyserat och satt sig in i vilket förband som han verkligen ville till. Han drömde hett och passionerat om amfibiebaskern, stridsbåtar och skärgårdslivet. Han såg också till att ta reda på vilken mönstringsförrättare som jobbade vid mönstringskontoret och upptäckte härvid att det var en gammal kurskamrat till hans farbror som var före detta officer. De moderna testerna och psykologsamtalen genomfördes med bravur och svung och när han så slutligen satt och småpratade gamla minnen om hans farbror med mönstringsförrättaren så kände han sig mycket väl till mods. Därför kom det som en chock när samtalet avslutades med "Jag ser att du sökt KA 1 men det blir I 19 i Boden". Min yngre kollega hämtade sig inte efter denna händelse, hamnade i affekt och ställde därför upp som försökande för att bli yrkesofficer i flygvapnet. Denna åtgärd ledde också mycket riktigt till att han slapp flytta upp till Boden och I 19. Han hamnade istället längre söderut, på F 21 i Luleå. Man kan dra många slutsatser av dessa små händelser som omfattar en viktig dag i tre unga mäns liv i spannet mellan slutet av 60-talet och mitten av 90-talet. En slutsats skulle kunna vara att det inte råder någon tvekan om vad Sveriges största arméförband heter. En annan skulle kunna vara att jag var tvungen att åka skidor, springa, skjuta, skrika, svettas och frysa i 18 år för att till slut få bli verksam vid F 21 i min hemstad Luleå. Jag hade dock otroligt roligt under dessa år vid I 19. Där jag för övrigt var känd för mitt moderna ledarskap (observera ironi!!!) men det är som sagt var en helt annan historia. Men den kanske viktigaste slutsatsen i ovan nämnda resonemang är att det blev samma resultat på mönstringen för oss alla tre oavsett om man blev väckt och hämtad av polisen, var smygproggare eller en snobbig Lidingöbo. Det kanske finns en form av övergripande rättvisa i detta trots allt. Det intressanta är också det olika sätten beslutet delgavs på det vill säga vilka faktorer som var viktiga för att det blev just I 19. Ja menar, stora fötter, trea i matte och femma i gymnastik och jag ser att du sökt KA 1 men? Jag kan därför tänka mig att dom som mönstrar idag får kommentarer som, - Jag ser att du vill åka till Afghanistan men först blir det I 19 i Boden. Om denna text skall ha ett budskap så tycker jag man kan man fundera på vilka bakomliggande faktorer man har (eller inte har) när man fattar beslut. Detta gäller förmodligen inte bara inom Pliktverket eller Försvarsmakten utan alla branscher, statliga myndigheter och privata företag. Rannsaka er gärna själva på den punkten om ni sitter på en arbetsledande befattning och ställ er frågan, - Kan jag verkligen motivera mitt beslut för mig själv och för den drabbade individen så att vi bägge förstår?

Anders Öhlund: Det blir I&nbsp;19 i alla fall

Anders Öhlund: Det blir I 19 i alla fall