Charlotte Lindmark: Länge leve nyfikenheten

Rummet var stort och ringen blev gigantisk när vi ställde stolarna i en cirkel så att alla skulle kunna se varandra. Mitt uppdrag var att under fyra timmar låta deltagarna arbeta praktiskt med presentationsteknik. Mina farhågor kom som på beställning och jag hann tänka att det här skulle bli fyra mardrömslika timmar för alla inblandade, inklusive mig, när det visade sig att de flesta av deltagarna var män över 50 år som inte visste vad de skulle få utbildning i. Tidigare erfarenheter började komma upp i min hjärna, minnen då jag blivit ifrågasatt som pedagog, mötts av korslagda armar och stor skepsis. Det sker då och då när jag ska arbeta med vuxna som mer eller mindre blivit påtvingade att gå kurs med mig, jag som tror på upplevelsebaserad inlärning och glädje. Så satt samtliga i ringen och jag hälsades välkommen av föreningens ordförande som deklarerade att han hört mycket gott om mig och såg framemot förmiddagens sysselsättning. Jag har aldrig tidigare fått en sådan stilig presentation. Må hans förväntningar infrias tänkte jag och arbetet satte igång. Männen följde mina instruktioner, några avstod men majoriteten satte igång att rita av varandra och uppsluppna skratt började höras i rummet. Så gick vi över till nästa övning och jag fick förhoppning om att det här skulle kunna bli ett riktigt givande pass. Det demonstrerades, pratades, reflekterades och experimenterades. Vad händer om man gör på det här sättet? Vad ger det för intryck? Stämmer orden överrens med det man uttrycker med kroppen? Deltagarna bjöd på sig själva, det skämtades en hel del samtidigt som vi arbetade effektivt och seriöst. Timmarna flög iväg och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Arbetet kändes meningsfullt, blev uppskattat och jag själv hade fått en massa energi och glädje. Men skönast var att mina farhågor inte besannades, varje gång det sker blir jag så genuint lycklig. Det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det bättre! Mitt jobb gör att jag får alla möjliga och omöjliga uppdrag. Eller inget uppdrag har egentligen varit omöjligt men ibland har jag våndats en hel del över hur jag ska bära mig åt för att få till ett gruppklimat som är tillåtande och nyfiket. Ibland har det tagit tid, väldigt lång tid att komma dit, kanske på grund av att det finns en hel del farhågor kring hur en dramapedagog arbetar och för att dramapedagogen själv, har en del farhågor om deltagarna. Farhågor kan göra en väldigt osäker och i värsta fall handlingsförlamad? Jag kan förundras över vad som driver oss människor att agera och handla på ett visst sätt. En del tycks drivas av ilska, andra av plikt, rädsla eller? Nyfikenhet. Och då är jag tillbaka till föreningens ordförande. Hans nyfikenhet på mitt arbete fick mig att känna mig eftertraktad och skicklig. Hans nyfikenhet påverkade troligtvis även de andra i rummet till att bli mer intresserade och villiga att göra det jag föreslog. Det blev en slags synergieffekt som gjorde att alla vågade ge sig hän ut i det okända. Farhågorna försvann och många av deltagarna gjorde förmodligen sådant som de aldrig tidigare provat vilket ledde till att jag vågade utmana mig själv att pröva nya idéer som pedagog. Det sägs att man utvecklas av kriser men frågan är om man inte utvecklas betydligt mer av nyfikenhet!

Charlotte Lindmark: Länge leve nyfikenheten

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver dramapedagogen Charlotte Lindmark om hur mycket det betyder att vi alla är nyfikna.