Dokumentär på dödligt allvar

Den allra första patient jag mötte när jag som 18-åring började jobba inom sjukvården var en död man. Han låg alldeles stilla i sin säng. Något vaxblek i ansiktet men annars utan synliga tecken på död. Under alla år jag jobbat inom sjukvården har jag tagit hand om otaliga döende och döda personer. Gjort i ordning avlidna inför anhörigas besök och städat ur deras rum. Det har nästan aldrig varit obehagligt, mer än vid riktigt akuta dödsfall, utan snarare fridfullt och ibland rent av vackert.

Några som inte får se den fridfulla sidan av döden är de som städar upp efter personer som dött hemma och efter mord och självmord. I måndags visade Kanal 5 en brittisk dokumentär om de städfirmor som tar hand om det vi andra inte ens vill tänka på. Matt Brooks driver det största grovstädningsföretaget i sydöstra England och han och hans team tar årligen hand om drygt 100 urstädningar efter folk som dött i ensamhet eller som offer för våld.

Vi tittare fick följa med i deras bisarra och ibland ruskigt osmakliga vardag med larver, flugor, kroppsvätskor och annat kroppsavfall. Men samtidigt fick vi en inblick i en ömsint och förunderlig värld där Brooks och hans anställda funderade över varför så många är så ensamma och kan ligga döda i flera veckor utan att någon saknar dem. En dokumentär som denna väcker många tankar och funderingar över vad som egentligen är viktigt i livet. Jag tror ingen av oss vill sluta i en hög av maskar och larver med våra tillhörigheter ihop plockade i några simpla svarta sopsäckar.

Lika obehagligt är det att se TV4s serie Det handlar om ett barn om utsatta barn. Att höra barn berätta om fasansfulla upplevelser och att ingen vuxen lyssnar och finns till hjälp är bara förfärligt. Nästan mer än åtminstone jag orkar ta in. Nu på onsdag är det dags för det sista programmet som sedvanligt avslutas med en debatt med inbjudna gäster, bland annat justitieminister Thomas Bodström.

Ibland skulle det vara trevligt att vara som före detta såpastjärnan Emma Andersson. Ja, inte silkonet och så men hennes programledarroll. Inte skulle jag tacka nej till att resa jorden runt med olika kändisar och bara uppleva och roa mig. Att sen programmet, Emmas värld, det vill säga Lenas värld, på söndagar i kanal 5, är kanondåligt är ju en annan sak. Men lite får man väl offra!

Förut var ishockey-VM en riktig höjdare att följa. Tidningarna skrev massor och tv-kvällarna var fyllda av spännande hockeymatcher. Men nu har turneringen liksom dött ut. Jag för min del tror att detta beror på att det numera bara är en del av svenska folket som har möjlighet att se matcherna. De som inte har kabeltv, har fel kabeltvleverantör eller inte betalar extra för fler kanaler är helt borta. Visst kan jag förstå viljan hos arrangörer med flera att tjäna pengar men det här kan väl inte vara syftet?