Eivor Bryngelsson: Än lever gumman!

När jag var 22 år och började mitt yrkesliv som journalist på NSD tyckte jag att alla på redaktionen var så gamla. Gubbar mest. Rynkiga, krokiga och gråhåriga. Färdiga för pensionen. Jag förstod egentligen inte riktigt varför de fortfarande var kvar på jobbet. De borde ju vara hemma och njuta av de sista åren av sina liv istället för att hasa sig fram på en arbetsplats som vi unga kunde så mycket bättre! Något tiotal år senare insåg jag att flera av dem bara just hade fyllt 40 och inte ens hade kommit halvvägs mot pensionen. De var i själva verket i sin krafts dagar! Och nu sitter jag här själv som en 50 plussare. Redan! Det är som att jag inte riktigt hunnit med. Jag känner mig som 22, full av energi, massor att uträtta, glädje över livet som äntligen tycks vara på väg att börja ordentligt! Inuti. För utanpå syns det inte längre. För ett par år sen gick jag på en gågata i en storstad. Kände mig PÅ, så där som man gör när man andas storstadsluft och känner att man är en i gänget. Lite utav ungdomstidens takter stampade igång och jag drog på lite större och snabbare steg, för att hänga med i stadslunken. Jättefina affärer kantade gatan och det fanns mycket roligt att titta på i skyltfönstren. Gatubilden speglade sig i fönstren och plötsligt lade jag märke till en gammal vithårig tant, som gick ganska raskt. Hon höll jämna steg med mig och hade likadan handväska. Och stövlar. Och kappa. Aaaaaaahhhhhhhh! Det var ju jag! Vilken chock. Jag kände inte igen mig själv när jag mötte mig så där oförhappandes i spegelbilden. Jag hade helt enkelt inte hunnit rätta till dragen, som annars när jag vet att jag närmar mig en spegel. Jag stod paralyserad och tittade på mig själv, den gamla tanten. Tankarna snurrade runt. Är det här vad folk ser av mig? Är det förklaringen till att en del ungdomar har börjat nia mig? Är det därför det tar så lång tid att få service på innecaféerna? Är det därför vissa expediter inte ser på mig utan g-e-n-o-m mig? Det var omöjligt att få ihop bilderna. Den av mig i mitt inre och den yttre som jag såg i spegelbilden. Inuti är jag en ung, tuff och glad jeanstjej. Här ute på gatan står en vithårig tant med för lång kappa och hängande handväska och ser AV ut - inte PÅ - som jag nyss kände mig. Redan där på gatan bestämde jag mig för att något måste göras. Inom några månader började jag spela munspel och bildade ett bluesband. Jag började på gym. Jag lärde mig foxtrot och tango (nåja). Jag sade oftare till mina kära att jag älskar dem. Efter något år bytte jag dessutom till ett nytt utmanande och roligt jobb. Förmodligen ser de unga 22-åringarna i dagens arbetsliv på mig och tänker: - Tänk att tanten orkar ta sig till jobbet varje dag. Hon måste ju snart gå på övertid. Så gammalmodig, töntig och vithårig. Att hon inte stannar hemma och tar det lugnt? De anar inte att jag just nu är i min krafts dagar! För mellan 22-årsdagen och 53-årsdagen har jag som de flesta andra insett att det där jag trodde då kanske inte var helt rätt alla gånger. Kunskaperna jag hade, var ganska ytliga och lite grand som på låtsas. I nattens mörker, ensam med mina tankar kunde jag erkänna att det kändes som ett gungfly under fötterna. Utåt kaxade jag på. Jag fortsätter att kaxa på, men gör det numera med mandat. Nu när jag har jag ett fantastiskt roligt jobb där mina samlade yrkeskunskaper inom journalistik, pedagogik och information sammanförs kan jag på allvar börja plocka kunskaper och erfarenheter ur mig själv. Vilket i sin tur ger en inre trygghet där jag vet, att jag vet, vad jag talar om. Osynlig och förbrukad efter 50? Aldrig i livet. Än lever gumman!

Eivor Bryngelsson: Än lever gumman!

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Eivor Bryngelsson, kommunikatör Aktiv region.