Erika Johansson: FN-kamp mot bakterier och virus

Det var fredagskväll och alldeles mörkt ute. Tittade upp mot stjärnorna, de lyste som starka gatlyktor långt borta. Jag stod uppluckad i en pansarterrängbil som virvlade upp ett stort dammoln bakom oss när vi åkte genom djungeln. Var tvungen att hålla i mig när vi skumpade fram på den ojämna smala vägen. Jag tittade framåt för att inte drabbas av en pisksnärt från någon av de grenar som hängde ner över vägen. I dessa grenar huserade myrbon och de fanns en del soldater som krockat med dessa bon när de stått uppluckade. Hade ingen lust att göra närmare bekantskap med myrbon eller några andra djur som kunde lura i grenarna, särskilt nu när det var så mörkt.

Jag var ute med Deltaplutonen på en mörkerpatrull i Guthrie gummiplantage. Där bor ca 500 ex-fighters som inte varit med i avväpningsprocessen. Snart skulle vi göra avsittning för att därefter gå på fotpatrull genom två byar. För att kunna se något så skulle vi använda så kallade bildförstärkare. Tittade fascinerat upp igen mot den vackra stjärnhimlen, kände värmen mot ansiktet och svetten som rann ned efter ryggraden. Jo, jag var i Afrika. I västafrikanska landet Liberia mellan länderna Sierra Leone och Elfenbenskusten.

Fem månader tidigare hade jag tagit tjänstledigt från mitt jobb som miljöinspektör på Luleå kommun. Detta för en sex månders tjänstgöring åt Försvarsmakten i den fjärde svenska FN-styrkan i Liberia, LA 04. Den svenska styrkan som jag ingick i bestod av 231 soldater och var baserad strax norr om huvudstaden Monrovia. Förbandet ingick i den svensk-irländska bataljon som utgör FN-styrkans snabbinsatsstyrka QRF (Quick reaction force). QRF: ens uppgift var att med kort varsel sättas in var som helst över hela Liberia.

Min uppgift som Miljö- och hälsoskyddsofficer var att bedriva förebyggande sjukvård, d v s se till så att inte soldaterna blev sjuka, men även arbeta med miljöfrågor på vår camp och ute på patrull. Hemma i Sverige jobbar jag mycket med djurskydd, vilket jag även gjorde nere i Liberia i en helt annan mening. Jag kan nog inte påstå att Djurskyddslagen var min bibel när jag delade ut insektsmedlet Antisekt till soldaterna så de kunde ha ett mer effektivt vapen än AK 5: an när de gjorde sammanstöt med myrbon i träden och andra kryp i varierande storlek som hamnade i vagnen. Frågorna gällande fälthygien kändes viktigt i detta varma, fuktiga och dammiga klimat. Med tanke på min bristande fältvana, speciellt i Afrika, inriktade jag mig på att åka ut med skyttekompaniet på deras Long range patrols. Att detta medförde att jag fick se olika delar av landet och vara med om små äventyr gjorde arbetet minnesvärt. Kampen mot bakterier och virus fördes även in i det sista. Desinfektionsmedlet Alcogel är något som varje soldat lärde känna väl.

Under vår tid i Liberia övervakade förbandet två valomgångar, genomförde flertalet veckolånga fjärrpatruller samt ett stort antal patruller i huvudstaden Monrovia. Nu efter nyår installerades Ellen Sirleaf Johnson som president, Afrikas första kvinnliga president. Det kändes roligt att få vara med om detta steg i ett lands historia. LA 04 gick även som första svenska FN-trupp in i Sierra Leone som stöd vid krigsförbrytardomstolen.

Den goda och varma kamratskap som jag fick uppleva är lätt att sakna nu när man är tillbaka här i Luleå. De små vardagliga händelserna, som till exempel att stanna av vid vägkanten långt borta från civilisationen, köpa en solmogen ananas och avnjuta den senare till en portion rations (frystorkad mat), kommer att finnas kvar i minnet. Även alla lukter, myllret av människor och bilar inne i huvudstaden, nybyggda hus med pooler, gamla hus med kulhål i väggarna, lerhyddor, kulhål i lyktstolpar och reklamskyltar, underbara långa sandstränder och vacker natur, skräpiga gator och otroligt söta barn är svåra att glömma.

När vi åkte genom byarna brukade barnen rusa fram mot vägen för att glatt kunna vinka åt oss och göra tummen upp. Vi kände oss välkomna av befolkningen och deras leenden smittade av sig. Att åka på utlandstjänstgöring var mitt sätt att göra en insats för dessa människor för att ge dem hopp om en bättre framtid.

Nu till sommaren blir det bl.a. att åka ut och kolla så korna fått komma ut på bete.

Antisekten, alcogelen, AK 5:an och pistolen använder jag inte längre i min tjänst.