Som den här rent löjligt fina sommaren.
Som tiden för denna spalt.
Jag har i och för sig slutat förr som krönikör här på NSD och sedan dykt upp igen några år senare. Bara ett bevis på att man aldrig riktigt vet vad som händer.
Nåja, efter fyra år - och omkring 150 måndagskrönikor - är det i alla fall dags igen. Dagens spalt är den sista, ni som vill fortsätta läsa mig får i så fall leta i Expressens sportbilaga där jag i fortsättningen kommer att skriva mina krönikor.
Jag ska inte uppehålla mig så mycket vid detta, bara passa på att tacka alla er som hängt med under åren, alla ni som ringt, mejlat, skrivit brev eller stoppat mig på gatan med åsikter, kritik eller beröm.
Det har varit ett rent nöje varje gång - och rent obegripligt att så många av er brytt er om mitt orerande.
n n Så vad skriver man i den sista krönikan? Tja, varför inte sommarens roligaste historia.
Allt började i en stuga någonstans i Norrbottens inland. Stugägarna hade sommaren till ära installerat en helt ny toalett för att förgylla sina besök.
Ni som är inne i stugtoa-branschen känner säkert till modell-en. En toalett som efter varje mottagen leverans slår ihop en liten påse med innehållet. Men alla dessa små påsar blir till slut så många att toaletten måste tömmas.
Sagt och gjort. Stugägarna gjorde precis som man ska göra, slog in allt i ett par ordentliga sopsäckar för transport till anläggningen i samhället där allt skulle lämnas.
Bara ett problem återstod - hur skulle det delikata paketet fraktas dit? Man vill ju inte direkt att det ska springa läck inne i bilen.
Men den geniala lösningen fanns faktiskt redan på stugtomten. För kartongen till den nyinköpta tv:n passade ju perfekt, bara att surra fast den på takräcket och dra i väg.
Bilfärden in till samhället förlöpte utan problem. Men väl där kom stugägarna på att de måste göra ett snabbt ärende innan det var dags att dumpa kartongen.
Några minuter senare var de tillbaka vid bilen. Där de blev stående med gapande munnar.
n n Takräcket var tomt. Kartongen innehållande sommarens samlade insats på dasset var spårlöst borta.
Och sommarens mest misslyckade tjuvar var samtidigt på väg att få sitt livs överraskning.
Det är svårt att inte känna i alla fall en smula medlidande med de stackars kartongsnyltarna.
Först glädjen över att stöta på en avskilt parkerad bil med (vad som såg ut som) en splitter ny tv bara enkelt fastsurrad på takräcket, sedan lyckan över att ingen upptäckte själva stölden - bara för att till slut mötas av den stinkande sanningen.
Och jodå, historien är alldeles,alldeles, sann.
q q Med denna mustiga historia är det dags att ta adjö. Sköt om er alla därute.