Gun-Marie Töyrä: Om konsten att nå varandra

- Hur gammal är han som ska ha den här?

- Ja, en någorlunda mogen man fick han till svar, och jag tycker den här är fräckt snygg tillade jag och höll upp den limegröna slipsen. Den kostymklädda killen med det blanka bakåtkammade håret med ett par hekto vax i tittade skeptiskt på mig.

- Ja, men har du någon koll på vad han skulle tycka om den här?

Behärska dig, behärska dig far det genom mitt huvud, stryp honom inte med slipsen, åtminstone inte riktigt än.

- Nej det är klart jag inte har någon koll på det, har bara köpt kläder åt honom de senaste decennierna svarar jag.

- Men behåll den här slipsen du, jag köper den i en annan butik istället. Hornen kliade i pannan men jag lyckades behärska mig. Naturligtvis fanns inte slipsen i någon av de andra av kedjans butiker så det fick bli en betydligt tråkigare lilarandig sak istället.

Det är upplevelser som denna som gör att man önskar att det fanns krav på säljarexamen på samma sätt som det finns på skepparexamen. Lika lätt som det är att köra en båt på grund är det att sprida irritation med ett oprofessionellt agerande som säljare. Se till att de vid provkörningen innan examen får visa att de lärt sig lyssna först och tala sedan. Se också till att det åtminstone finns utskott till känselspröt i fingertopparna som gör att de kan känna av människor, situationer och behov någorlunda väl.

Den gröna slipsen som jag aldrig köpte, dök senare upp i TV rutan på hallåor och sportjournalister, många av dem på mer än någorlunda mogna män. Varje gång kliade det till i hornen i pannan igen och det retade mig att jag lät mig provoceras av en säljare med blankt bakåtkammat hår.

Det är klart den här killens situation är inte är så lätt alla gånger. Han möter en mängd individer under en dag med de mest skilda önskemål, behov, smaker och åsikter. De kommer från olika världar, har olika värderingar och referensramar. Alla dem ska han förstå och helst se till att de även är nöjda efter mötet med honom.

Tala lär vi oss rätt tidigt i livet men att kommunicera, verkligen förstå andra och göra sig förstådd, den förmågan kan det vara lite si och så med hela livet ut. Har ni tänkt på hur vanligt det är, när man från sidan om lyssnar på ett samtal, att man hör att personerna aldrig riktigt möts i samtalet. De talar var för sig i parallell spår, om samma saker visserligen, men inte med varandra utan till varandra.

En del människor som man möter känns rent omöjliga att nå, allt bara glider undan och halkar runt. Andra kan man känna en omedelbar gemenskap med, bitarna faller direkt på plats och det är samma språk redan från början. Eller tänk de gånger man får lyssna på en presentation med en föreläsare med stelt kroppspråk, monoton röst och död blick. Hur intressant ämnet än må vara får man verkligen anstränga sig för att inte tankarna ska dansa iväg ut på trevligare upplevelser.

Vad jag hade för avsikt att säga, vad jag egentligen sa, vad den andre uppfattade och hur den andre sedan tolkade det jag sa. Det är den kedjan som ska fungera när man sänder ett budskap till en mottagare. Det är mycket som ska falla på plats så det är inte undra på att det kan bli rejäla missförstånd och begreppsförvirringar ibland.

Krångligt, javisst kan det vara det, men fullkomligt fascinerande.

Efter mina många år som säljare tycker jag fortfarande att det är lika spännande att försöka hitta människan bakom masken och behovet bakom orden. Det är fortfarande lika intressant att sitta i en diskussion där man först tycks miltals ifrån varandra, för att sedan hitta de gemensamma nämnarna och tillslut hitta en lösning som båda är nöjda med. Det spelar ingen roll hur många möten man varit med om men den gången man tror att det går att köra på rutin, den gången är det nästa dömt att misslyckas. För den gången jag glömmer bort att fråga och lyssna mer än jag påstår och pratar då är det svårt att öppna dörrar.

Men kommunikation kan också vara enkelt och klockrent, som när lillpojken tittar upp på mig och säger

-Moster, jag ässskar dig!

Fingrarna leker med varandra, blicken är stadig och munnen bestämd. Hela hans minspel och kroppsspråk visar att det var viktigt för honom att få det sagt. Då är det lätt att bli varm om magen och känna att vad enkelt det är att förstå och göra sig förstådd. Det han säger det låter så äkta så det måste bara vara sant. Jag väljer att tro på det för att det känns som sagt så gott i magen då.

Kanske det är en attityd man borde använda sig av lite oftare, att välja att bejaka istället för att ifrågasätta. Låter som en god idé, jag tror jag börja odla den förmågan på en gång det kan nog öppna många nya perspektiv.