Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sitter och tittar på beviset för att vissa saker inte går att skiljas ifrån. Vissa saker tappas aldrig, försvinner aldrig, utan bara hänger med.<br /><br />Jag kan faktiskt nästan sätta fingret igenom detta faktum.<br /><br /><br /><br />Annars är det mer vanligt att saker inte går att behålla, hur gärna du än försöker.<br /><br />Det kan vara de rent fysiska. Som ett hårfäste, ett midjemått, en muskelmassa eller konditionen du faktiskt byggde upp den där enda sommaren du lyckades jogga dig igenom.<br /><br />Plötsligt är allt bara borta.<br /><br />Det kan också vara mänskliga kontakter. Som med ditt livs kärlek, din bästa vän, dina syskon eller den där otroligt roliga kusinen du alltid umgicks med på dina barndoms somrar men nu bara ser på släktbegravningar.<br /><br />Bara borta.<br /><br />Vanligast är dock att materiella ting försvinner spårlöst.. Som ena halvan av favoritsockparet, solglasögonen, fjärrkontrollen, eller månadens löning - trots att det ju faktiskt bara är den 29:e.<br /><br /><br /><br />n n <b>Själv är jag expert. Det finns inget jag inte förlagt på okänd plats. Betydde inte titeln egentligen något helt annat skulle det stå Tomas Pettersson, förläggare, på mitt visitkort.<br /><br />Ge mig en sak - och den skola snart vara försvunnen.<br /><br /></b><br /><br />Det som dessutom gör mig en smula speciell - och extremt dyr i drift - är att jag har en underlig förkärlek att tappa bort nyinköpta saker.<br /><br />Den här hösten var inget undantag. Vi kan väl ta ett snabbt tre-i-topp på tappabort-listan så här långt.<br /><br />4 Första riktiga höstveckan. Som en skänk från ovan fick jag plötsligt ett par snitsiga, sportiga, vantar i present. Efter tre veckor var plötsligt bara vänstervanten på plats på hatthyllan. Fyra månader senare letar jag fortfarande förgäves efter högervanten.<br /><br />4 Oktoberresa till Skottland kräver robusta kläder. Gick och köpte en löjligt dyr - men ack så läcker - luva som värmde min skalle hela veckan. Men väl hemma fanns den ingenstans när jag packade upp.<br /><br />4 Jag gillade verkligen den där luvan. Så för andra gången på tio dagar gick jag till samma butik, köpte samma luva, betalade samma horribla belopp - och fick använda den en (1) gång innan den var borta igen.<br /><br /><br /><br />n n <b>Det blev ingen tredje gång.<br /><br /></b><br /><br />Men så finns det undantag. Som det jag sitter och tittar på framför mig här på skrivbordet. Jag vet inte ens riktigt säkert var de kommer ifrån, men jag minns att de hade legat övergivna på redaktionen i några månader innan jag lånade dem en kall kväll.<br /><br />Jag tror det var i slutet på 90-talet. <br /><br />En gång var det möjligen ett fint par skinnhandskar. Nu är det långt ifrån fint, ena pekfingret saknar helt skinn, hålls bara ihop av några sletna trådar och varje gång det är kallt ute håller jag på att frysa fingertoppen av mig.<br /><br />Jag borde förstås kasta eländet och köpa ett nytt par. Men jag vet inte, de har ju hänt med så länge, de har visat sig omöjliga att tappa bort och har liksom blivit två kära, luggslitna, livskamrater.<br /><br /><br /><br />n n <b>Nä, de får hänga nog med ett tag till. För köper jag ett nytt par tappar jag ju ändå bara bort det.<br /><br /></b><br /><br /><br /><br />Till sist...<br /><br /><br /><br />Medlemsflykten från Svenska kyrkan fortsätter. Runt om i landets församlingar funderar man därför som bäst på hur man ska locka nya grupper till kyrkan.<br /><br />Då profilerar sig Gällivare på kort tid genom att 1) samtliga manliga präster vägrar genomföra välsignelser för homosexuella, 2) barnen ska inte få sjunga julsånger som Rudolf med röda mulen i kyrkan.<br /><br /><br /><br />n n<b> Okej. Kom bara ihåg att siste man släcker lyset.</b>
