Julafton - en högtid för all oss syndare
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Var verkligen meningen med julfirandet att vi skulle hamna i skärselden?
Utvecklingen har eskalerat en smula sedan den där dagen när tre gubbar i skägg letade sig fram till ett stall i Betlehem för snart exakt 2005 år sedan.
Det som började med en hyllning till Jesusbarnets födelse är numera möjligtvis en hyllning till mammon. För detta är veckorna när varenda affärsinnehavare i landet säkrar budgeten för hela året.
Inget nytt i det.
Vad som möjligen är lite mer anmärkningsvärt är att deltagandet i en vanlig julafton anno 2005 plötsligt kan rendera dig en friplats till "den eviga döden". För det är nämligen straffet om du gör dig skyldig till någon av de sju dödsynderna.
Och tittar jag igenom synd-listan, tänker tillbaka på senaste julafton, så är det bara att börja bereda sig på en lååång, varm, framtid hemma hos Belsebud. Se bara:
Avund.
Som 40-åring ska detta vara ett överstökat kapitel. Men varför sitter jag då lik förbaskat varje julafton och räknar tyst hur många klappar det blev i år - för att sen kasta ett avundsjukt öga på systerdotter Nellies hög?
Girighet.
Jo, det är ju både praktiskt och bra med de där mjuka paketen med allehanda hemstickade saker.
Men vill jag e-g-e-n-t-l-i-g-e-n ha dem? Näpp. Innerst inne är det de där, hårda, svindyra, paketen jag är ute efter. Ju dyrare desto bättre.
Frosseri.
Alla som känner sig skyldiga kan väl räcka upp en hand. Jaså? Åtta miljoner svenska händer åkte upp i luften?
Jo, det blir ju lätt så när det lagas mat i två veckors tid för en enda kvälls frossande.
Lättja.
...kommer efter frosseri. För efter den där gigantiska middagen i huset där ute i skogen utan diskmaskin måste ju någon ta jobbet. Frågan är bara varför det aldrig är jag.
- Ska jag diska, brukar jag förvisso fråga mamsen.
- Nä, det gör jag. Lägg dig ner och vila maten, blir alltid svaret.
Och så gör jag det. Fy på mig.
Lust.
Ja, jag vet, du ska inte hava lust till din nästas grejer. Men granen på grannens skifte var ju så mycket tätare, grönare och närmare vägen att jag inte kunde låta bli.
Högmod.
Att vara besserwisser i den egna släktens sällskap är ju urbota fånigt. Men varje år plockas Trivial Pursuit fram sent på julaftons kväll, varje år spelar vi i lag - och varje år lyckas jag gång på gång, i fråga efter fråga, övertyga mina lagmedlemmar att jag vet bäst. Och så förlorar vi.
Vrede.
Vad annat kan man känna när alla paket är uppackade och jag inser att jag givit bort för dubbelt så mycket som jag fick. Igen. Typiskt.
Sju synder att undvika - och jag uppfyllde dem alla. Men enligt den romersk-katolska teologins finns det faktiskt en väg att rädda sig ur skärselden. För jag kan bli förlåten genom 1) bekännelse, 2) ånger, och 3) gottgörelse.
Enkelt. Hela den är spalten är väl en bekännelse, jag ångrar verkligen att jag inte tog disken, mamma - och jag lovar att gottgöra det med att ta den i år i stället.
Det är ju det som är det fina med dödsynderna. Lite bekännelser, lite förlåtelser - och man är redo att köra igen som om inget har hänt.
Med andra ord: låt den syndefulla julen börja.