Jag tog min son, 5, pĂ„ sin första fotbollsskola i somras. PĂ„ byns fotbollsplan samlades uppspelta barn för att vara som Rolfö och Zlatan, Messi och Nadim. Tunga trĂ€ffar frĂ„n vristskott, glĂ€djetjut och besvikelserop ekade bland tallarna medan sörbyarnas alla ungar gjorde det de Ă€lskar allra mest â spelade fotboll. Min son? Han gömde sig i ett sĂ„nt dĂ€r hopfĂ€llbart mĂ„l och lekte spöke.
Erik Granqvists berĂ€ttelser om vad som pĂ„gick i LuleĂ„ Hockeys omklĂ€dningsrum under 90-talet var bĂ„de skrĂ€mmande och upplysande. KrĂ€nkningarna som han fick utstĂ„ som ny, ung spelare bland de mer etablerade satte spĂ„r som Ă€n i denna dag pĂ„verkar honom. De som var med dĂ„ â bland annat LuleĂ„s nuvarande sportchef Stefan âSkugganâ Nilsson â har glömt, de har inte sett, de tittade Ă„t ett annat hĂ„ll eller inte alls upplevt vad de gjorde som krĂ€nkande. Kyle Beach utsattes för sexuella övergrepp i NHL-klubben Chicago Blackhawks och dĂ€r fick de som tittade Ă„t ett annat hĂ„ll sparken. Simone Biles, vĂ€rldens bĂ€sta gymnast, lĂ€mnade OS mitt under pĂ„gĂ„ende tĂ€vlingar, sargad av efterverkningarna frĂ„n de övergrepp hon och mĂ„nga andra utsatts för av USAs landslagslĂ€kare Larry Nassar.
Ibland Ă€r det bakomliggande traumat okĂ€nt. NHL-mĂ„lvakten Carey Price tog en paus för att försöka bota det missbruk som han anvĂ€nt som sjĂ€lvmedicinering för de âmental health issuesâ han dolt för omvĂ€rlden. Hans lagkamrat i Montreal, Jonathan Drouin, slogs med insomnia och Ă„ngest och tog en fem mĂ„nader lĂ„ng paus frĂ„n sitt idrottande.
Vad utsÀtter idrotten egentligen sina utövare för?
Sport har i mÄngt och mycket gjort mig till den jag Àr. Jag har lÀrt mig bete mig i mina största stunder, jag har lÀrt mig att bÀra mina vÀrsta förluster med hyfsat rak nacke. Jag har lÀrt mig fuska med mÄtta och grace och jag har lÀrt mig att Àrlighet och heder ibland faktiskt varar lÀngst. Jag har fÄtt se vÀrlden och norra Sveriges inland, jag har rest till vÀgs Ànde, storstan och BollnÀs medan mina lagkamrater har pruttat, spelat poker och vrÄlat ikapp till Celine Dion pÄ de slitna bussÀtena runt mig.
Min upplevelse var positiv. Men jag vet att det inte gÀller alla, lÄngt ifrÄn. Ibland tycker jag rent av att det Àr skönt att min son inte verkar vara sÄ intresserad av sport.
För jag Àr ocksÄ medveten om oron, om Ängesten, om Àtstörningarna och sömnrubbningarna. Jag kÀnner till misshandeln, krÀnkningarna, övergreppen och trakasserierna. Jag vet vilka rovdjur som gömmer sig i ledarstaber, trÀnargrupper och organisationer.
Men jag vet ocksĂ„ att trollen spricker i dagsljus. NĂ€r vi pratar om de hĂ€r sakerna, nĂ€r vi bryter den tystnadskultur som tillĂ„tits prĂ€gla vĂ„ra omklĂ€dningsrum under sĂ„ mĂ„nga decennier, sĂ„ skapar vi en kultur dĂ€r fler faktiskt kan ta del av idrotten pĂ„ premisser som passar dem â och bygga positiva upplevelser enligt nya formler.
Jag vill tro att det Àr sÄ det var tÀnkt.
Om 2021 var rÀkenskapens Är sÄ tror jag att idrotten kommit lindrigt undan. Min misstanke Àr att vi knappt skrapat av till en lÀttgrogg frÄn det isberg av förtvivlan som döljs i resultatlistorna.
Mitt hopp för 2022, för framtiden, Ă€r en sundare och mer verklighetsförankrad sport â en sport utan offer och förövare, dĂ€r vi faktiskt vĂ„gar prata om rĂ€dslor, bekymmer och mentala svĂ„righeter. Naomi Osaka, före detta vĂ€rldsetta i tennis, drog sig ur Franska Ăppna i somras pĂ„ grund av sin Ă„ngest och sammanfattade vĂ€l det hela sĂ„ bra det Ă€r möjligt pĂ„ presskonferensen efter beskedet.
âDet Ă€r okej att inte vara okejâ.