Krönika/Ett intrång i det allra mest privata

Pappsen rattade som vanligt gamla Ada (den hette så, vår Valiant) upp till garangelängan på sidan av hyreshuset där hemma. Som vanligt satt jag ytterst förväntansfull i det gigantiska baksätet - marginalerna till garagets dörrposter och arbetsbänk var nämligen bara ett par centimeter och jag trodde alltid att Ada skulle få sig en skrapa. Det hände förstås aldrig. Men den här dagen kom vi aldrig så långt. För framme vid dörrarna upptäckte pappsen att något var fel - vi hade haft inbrott. Och inte nog med det, den av allehanda droger påverkade busen var fortfarande kvar i garaget. Som den där sjuåriga pojken i baksätet minns det hela gick då världens starkaste man (pappsen) in i garaget, buntade ihop världens farligaste man (fyllot) och kastade helt sonika ut honom på gatan. Faran över. n n Det borde ha varit över med det. Men det var inte det. Faktiskt inte på många, långa, år. För när jag gick till garaget i fortsättningen var det ofta med en nervös känsla i maggropen. Allt som oftast med högernäven knuten runt nyckelknippan, för jag hade ju lärt mig på tv att då kan man knocka vem som helst. Att min näve i den åldern var lika stor som ett plommon reflekterade jag mindre över. Men naturligtvis hände det aldrig mer något i vårat garage, möjligen förutom incidenten när jag själv för första gången körde in bilen i garaget och manglade arbetsbänken. Några busar i övrigt såg vi dock aldrig till. Vad kan man då lära sig av denna lilla anekdot? Tja, i alla fall två saker: 1) Jag var en rätt usel bilförare på den tiden, 2) Ett inbrott handlar om så mycket mer än stulna saker. För när en främmande, kriminell, människa bryter sig in i det du räknar till ditt hems trygga borg är det även ett intrång i de drabbades innersta. Den trygghet du tog som en självklarhet finns plötsligt inte längre. Den gnagande oro som inte tidigare fanns är lika plötsligt en självklar del av dagen. För oss handlade det bara om ett garage. Men för 233 villa & lägenhetsinnehavare i Norrbotten förra året var det ännu värre - de hade buset ända in i hemmet. - Det är en form av brott som är extremt otäckt att bli utsatt för, säger Luleås polismästare Göran Millbert. n n Samtidigt räknas inte inbrott som något direkt grovt brott. Straffen är oftast ganska ringa och rimmar rätt illa med hur en del av de utsatta upplevt intrånget i deras allra mest privata. Man kan ju misstänka att detta därför inte är något direkt högprioriterat område för polisen. Kanske är det därför statistiken ser ut som den gör - av de 233 anmälda villa- och lägenhetsinbrotten i Norrbotten under 2004 klarades bara 28 upp. Eller tolv procent. Än tristare blir siffrorna om man tittar lite längre tillbaka på antalet anmälda inbrott: 2001: 137. 2002: 153. 2003: 169. 2004: 233. Och till och med oktober i år är siffran preliminärt 174. Ökningen är faktiskt över 70 procent på fyra år, enligt Brottsförebyggande rådets siffror. Så vad göra? Tja, jag tror rätt mycket på den så kallade New York-modellen: På småbuset med allt man har, på det sättet fångas många av dem upp i tid innan de förvandlats till storbus. I New York gav det sensationellt resultat, att vistas på Manhattan är numera ungefär lika farligt som en promenad genom Erkheikki Möjligen är Kiruna länets eget Manhattan. De har inte haft ett ouppklarat villainbrott på flera år och satsar nu stenhårt på att få stopp på buset i tidig ålder. - Herregud, det är ju det viktigaste vi kan göra som poliser, som John Niva, kriminalkommisarie i Kiruna, utrycker det hela. n n Jag kan bara hålla med.

Krönika/Ett intrång i det allra mest privata

Det var rätt länge sedan. Så länge sedan att familjens bil utgjordes av en klargrön Valiant årsmodell 60-tal med feta fenor där bak och hur mycket attityd som helst.Egentligen var det som hände inte så märkvärdigt. Förutom att det aldrig går att glömma.