Inte så dumt. Kanske något som fler parter borde ta efter.
Till exempel landstinget och Norrbottens kommuner.
Pajala skapade förra veckan rubriker över hela landet igen. Inte för Römpäävikko den här gången, inte Mikael Niemi heller - utan för att demente 76-åringen Ivar Elimä frös ihjäl i en snödriva i Långheden.
Det är naturligtvis inget annat än en tragedi. Men efterspelet är också det en sorglig historia.
De anhörigas frågor kom lika självklart som snabbt: Hur kunde det få hända? Varför skrevs han ut från vårdcentralen utan uppsikt? Har någon gjort fel? Vem bär ansvaret?
Svaren är få. Faktum är att det inte ens riktigt går att få svar på vem som ska svara.
Än en gång verkar frågan om en människas vård ha hamnat i en gråzon mellan kommun och landsting. Och än en gång uppmärksammas det långt utanför länets gränser som ett skräckexempel.
För det är ju inte första gången. Ni kommer väl ihåg...
...Oskar Holmgren i Gällivare. 81-åringen som 2003 färdigbehandlad blev liggande tre månader på sjukhus för att kommun och landsting inte kunde bestämma vem som skulle betala kostnaderna för vården i hemmet.
...Rebecca Lindberg i Boden. Som nioåring hamnade hon i fokus 2003 då kommun och landsting bråkade om vem som skulle betala kostnaden för den respiratorvård Rebecca behövde för att inte riskera att dö under sömnen. Faktum är att tvisten fortfarande inte är löst, ärendet är överklagat till regeringsrätten.
Sedan dessa fall har det hänt en del. Det är numera lag på att det ska finnas en vårdplan, gjord av kommun och landsting, för varje patient som ska skrivas ut för att säkerställa att ingen hamnar i kläm.
Men i Ivar Elimäs fall var han utskriven och död innan parterna ens träffats för att upprätta planen.
Nu tvistar företrädare för Pajala kommun och landstinget och vem som felat. Kanske är svaret ingen, kanske har alla uppfyllt sitt ansvar enligt gällande regler - kanske var det bara en byråkratisk gråzon som Ivar Elimä försvann i den där natten.
n n Det enda jag vet är att alla dessa fall känns fruktansvärt ovärdiga.
Ingen norrbottning i behov av vård ska behöva hamna i kläm för att kommun och landsting har svårt att veta var gränsen går för deras ansvarsområde.
Läser i Expressen att socialminister Ylva Johansson tycker att det som hände i Långheden är ?fruktansvärt?, och konstaterar sedan att ?vården av gamla och dementa i Sverige har mycket stora brister i dag?.
Läser i NSD att Pajalas socialchef Bengt Hageback säger att ?Vi får nog räkna med att sånt här kan hända?.
Det sistnämnda är förmodligen en lika sann som skrämmande bedömning av situationen i dag.
Kanske är landstingens tid förbi. Kanske är kommunernas tid som vårdgivare förbi. Kanske är det tid för en helt ny modell.
Något måste i alla fall göras.
n n För så länge en byråkratisk gränskonflikt skördar offer i form av Norrbottens svaga tror jag vi alla kan vara överens om att något blivit väldigt fel.
Till sist....
...hördes sucken av lättnad de 26 milen ända upp till Luleå i onsdags. Hagamannen är gripen. Jösses, som vi har väntat på denna dag.