Lena Sundström: Hur jag blev med hund

Jag hade sagt nej i cirka sex år. Vi skulle aldrig ha hund! På grund av min allergi och alla hundår var det uteslutet. Men under våren 2005 då min dotter hade varit ute på Blocket och tittat så där en 2000 gånger sa jag om hon hittade en blandras, som inte fäller hår, är mörk, hanhund, liten och kostar max 4000 kronor så skulle jag eventuellt gå med på det. (Jag räknade med att min man var på samma våglängd.)

Så en dag i april hade hon sett en annons på en liten, mörk hanhund. Det enda kruxet- priset var 6000 kronor! Jag tittade på annonsen, ringde och två timmar senare var vi på väg till Lillpite. Efter några felkörningar var vi framme och fick se honom. Mayo, en korsning mellan yorkshireterrier och malteser vägde cirka ett kilo och rymdes i mina händer. Det sa bara klick! Honom ska vi ha!

Många hade ringt på annonsen men vi fick köpa honom. Hela vägen hem smågrinade Mayo i bilen men resten av familjen var nöjd. Min man var hundledig i tre veckor och lärde honom att sova i hundkorg. För en hund i sängen skulle vi inte ha. Och han skulle bara få torrfoder att äta.

Det höll i ungefär de där tre veckorna. Sen blev det köttfärs, stekt kycklingfilé, fläskfilé och torrfoder. Varken jag eller Mayo mådde dåligt av det.

Jag har alltid varit morgontrött. Men nu var det jag som gick ut med hunden varje morgon. Tidigt! Jag har till och med slutat äta frukost. det är viktigare att hunden kommer ut och att jag inte kommer försent till jobbet. Barnen tar lunchpromenaden.

Men i höstas började jag jag säga till familjen att det vore bra med en kompis till Mayo och vips så fanns det en annons på Blocket om en blandras, en mörk hanhund, till salu i stan.

Så nu har vi två stycken. Den nya heter Morris och är en blandning av Lhasa apso, pudel och pekinges. Han är lite större och kraftigare än Mayo.

Jag har aldrig varit ute så mycket som nu. Förutom morgonpromenaden får hundarna lunchmotion tillsammans med barnen som också tar ut dem efter skolan. Vi bor i hus så nu när det blivit bart släpper vi ut hundarna på baksidan av gården. På kvällarna är vi några stycken som träffas och går ut på en drygt en och en halvtimmes promenad med våra hundar. Städningen får vänta. Sen tar vi sista kvällspromenaden vid 22-tiden.

Barnen är engagerade och ringer till och med till jobbet för att berätta att hundarna kissat och bajsat. Det är värre än att ha små barn. Leksaker och tuggben överallt.

Och vi som inte skulle ha någon hund i sängen. Nu sover bägge hundarna i sängen! Mayo som nu väger fyra kilo kan inte hoppa upp själv utan får lyftas upp. Morris, tio kilo, hoppar upp själv. Bortskämda! ja visst, men vad gör man. Nu saknas bara en lydnadskurs.

Men kul är det att var hundägare. Att mötas av glada hundar när man kommer hem. Att nån saknat en. Två hundar kan ibland kännas lite för mycket. Jag brukar säga att vi kanske borde sälja Morris men då svarar familjen - vi kanske ska sälja dig i stället!

Nej inte kan jag sälja nån av hundarna. Mitt liv har blivit så mycket friskare. Jag är ju faktiskt ute flera timmar om dagen nu. Så lite lera och sand på golven och hundhår i sängen får man väl leva med.