Linda Forsberg: Moderna tider

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver studenten Linda Forsberg om sin barnslighet.

Luleå2006-10-29 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min mamma bor med en man som heter Jan-Erik och han har i sin tur två barn som bor hos dem varannan vecka. Förutom de uppenbara fördelarna med besöka dem (trevligt sällskap, bastubad, äta god mat och låtsas att man själv äger huset) så ges även möjligheten att tjuvläsa lite i barnens tidningar. Jag är barnsligt förtjust i barn- och ungdomskultur, så fort jag kommer dit kollar jag in vilka leksaker som gäller, blippar lite med någons tamagotchi, sparkar runt huset på en sparkhjuling, spelar tv-spel eller ser tecknad film. Och så alla dessa tidningar förstås! Kamratposten är jag själv uppvuxen med, så den läser jag så fort jag har chansen, men även Bamse, Kalle Anka och 91:an läser jag med förtjusning.<br /><br /> Sist jag var hos dem hittade ett alldeles nytt nummer Kalle Anka, det luktade till och med nytt från omslaget. Jag lade mig för att läsa. Historien var i vanlig ordning underhållande med dråpliga inslag, knattarna retade gallfeber på stackars otursförföljde Kalle. Men några sidor in i tidningen insåg jag att saker och ting otvivelaktigt har förändrats. Man kan konstatera att serietidningarna har följt med den tekniska utvecklingen, inte bara sett till den grafiska layouten, utan även innehållsmässigt. I denna moderna Kalle Anka fanns Björnligan förvisso fortfarande med, men deras brottslighet har nått nya dimensioner. Deras kupp i det aktuella avsnittet bestod av att bryta sig in i Uppfinnar-Jockes labb medan han var på konferens, sno hans uppfinningar, ta patent på dem och sen sälja dem över Internet! Avancerat! När jag var liten nöjde sig Björnligan med att ta en enkel kofot, bryta upp Joakim von Ankas valv, ta så mycket mynt de orkade och springa!<br /><br />Ännu några sidor senare blev knattarna osams, varpå den ene med blå keps skrek "get out" till de andra, som svarade med ett gemensamt "oh yeah...?" Då blev jag fundersam. Visst, den samtida kulturen fungerar ofta som tidsdokument och ofta speglas samhällets beskaffenhet i både TV-serier, filmer och böcker. Det går inte att bortse från det faktum att engelskan letat sig in i vårt språk, men har de svenska uttrycken för ilska verkligen blivit för gammelmodiga till och med för tecknade konfrontationer?<br /><br />Internet finns nu för tiden med i serietidningarna som en naturlig variabel, som en del av handlingen, som ett sätt att kontakta redaktionen och som en metod för läsarna att kommunicera. Barnen som annonserar efter brevvänner anger i de flesta fallen sina mailadresser istället för sin bostadsadress. Ingen väntan vid brevlådan, korrespondens brevvänner emellan sker inte längre med några veckors mellanrum, man komma i kontakt med sin nya brevvän i samma stund som man får tidningen. Om brevvännen är online, vill säga. Idag känns kommunikationsmöjligheterna nästintill oändliga, och det går att utläsa genom ett enda nummer av Kalle Anka. Det är fascinerande.<br /><br />Att kulturen och samhället är under internationell påverkan syns inte minst på reklam. De kommersiella krafterna är inte sena att anamma trender och moderna uttryck. Produkter döps till långa och glamorösa namn, gärna på engelska, allt för att man verkligen ska ana kraften och tjusningen med ett modernt dammsugarfilter, en ny kamera eller självavfrostande frys. Eller vad sägs diskmedlet som jag för närvarande använder, det heter "Super Degreaser Ajax Baking Soda Grapefruit Dish Liquid". Så festligt! Hemma benämner vi det inte med något annat än "diskmedlet" ändå, och att jag köpte just det diskmedlet berodde förmodligen inte på något annat än att det var extrapris. Men jag undrar ändå vad hade stålmannen hetat om han uppfanns idag? Superhårda megastarka hjältemodiga ståljärndiamant-mannen? Fast på engelska? Kanske.<br /><br />Ytterligare ett annat modernt påhitt är "kanelbullens dag" som var härom veckan. Genom tv-reklam har jag sett att Colgate utsett oktober till "tandvårds-månaden". Hur många komersiella högtider ska man egentligen hinna med att fira? Och är det verkligen, ur munhygiensk synvinkel, smart att fira kanelbullensdag mitt under tandvårdsmånaden, då man ska vara rädd om sin mun? Eller är det kanske till och med uträknat? När man väl köpt sin bulle för att fira så ska man genast som duktig konsument känna sig manad att köpa tandkräm för att skydda sina tänder. Har vi att vänta en inflation i högtidernas auktoritet? Vad ska firas på vilka grunder, vad kommer i framtiden att räknas som en "äkta" högtid?<br /><br /><br /><br /><br /><br />
Läs mer om
Luleå