Linn Rova: Utrota mobbning och rasism

Varför finns det mobbning och rasism? Vad är det som gör att till exempel en pojke eller flicka som har en annan hudfärg eller annan kroppsbyggnad ska få ta skit för saker som han/hon inte kan rå något för? Varför kan inte människor acceptera att det finns olika raser, kroppsbyggnader eller hudfärger? Vissa får ju ta skit bara för att man vill ha bra slutbetyg och vill ha någorlunda bra resultat på alla prov. Ska man få ta skit för att man är smart och duktig?! Vad gör "mobbarna" perfekta? Ingen är perfekt! Men vad är det som gör att "mobbarna" tror sig vara perfekta?! Är det för att dom vågar gå emot sina föräldrar, lärare till och med andra människor, supa, snatta, förstöra för andra, eller för att dom har ett trassligt familjeliv och dåliga betyg? Den frågan har jag inget svar på. Jag har inget emot andra människor, bara dom inte gör mig illa på något sätt. Själv tror jag att människor har för lite att göra. Att man har mer bekymmer om grannen än om sig själv. Som jag skulle säga "Jag bryr mig inte om andras liv, det är deras ensak. Om dom vill supa bort den, eller nå de höga topparna i arbetslivet är det deras ensak. Jag stöttar dem i deras val men jag vill inte att dom ska råka illa ut". För någon dag sedan, så såg jag ett reportage om homosexuella som hade berättat för sina nära att dom just var homosexuella. Vissa hade blivit så illa behandlade att dom var tvungna att må dåligt bara över sin sexuella läggning. En tjej hade berättat för sin mamma att hon var lesbisk och hennes mamma hade gett som svar: "Du är inte min dotter längre". Varför kan man inte bara acceptera och stötta en dotter som är lesbisk? Är det viktigt att vara "normal"? Vad är normal? Är det att man är hetrosexuell, icke rökare/snusare/alkoholist, den laglige och duktige? I så fall tror jag att ingen är normal. Det är väl tanken på en svensk normal familj ,"Svensson familj", som spökar inom oss alla. Tanken att ens barn växer upp till att bli knarkare eller homosexuella. Men det är väl deras liv. Det är deras val vilken väg dom vill gå. Däremot kan jag förstå föräldrarna, att dom inte vill att sina barn ska råka illa ut utan vill ha ett någorlunda bra och dugligt liv. Ingen förälder vill väl att ens barn ska bli knarkare eller homosexuell. Men vad som jag blir glad för är när människor säger: "Jag struntar i om du blir sopgubbe eller VD för Ericsson för jag kommer alltid att stå vid din sida". Det är så vi blir bättre människor. Att acceptera och stötta varandra i deras val är nyckeln till att få det bättre, tror jag. Att lära barnen att också prata med den lite annorlunda flickan eller pojken som alltid sitter på en bänk och ser ledsen ut, att våga gå fram till den och fråga om den vill vara med och leka. Gemenskap är viktigt när man är liten! Se bara på dom som är utvecklingsstörda vad mycket skit dom får ta, bara för att dom är annorlunda. Det värmer i hjärtat när man ser att andra människor pratar och vågar röra i dem. Vissa skrattar bara när dom får se en utvecklingsstörd gå och prata med sig själv. Jag har varit i kontakt med dem i flera år och jag tänker på hur mycket livsglädje dom har även om människor tittar konstigt på dem och dömer dem. Det enda som behövs är ett "Hej!" så lyser dom som en sol. Att så lite kan behövas för att glädja en människa. Tänk på detta!

Linn Rova: Utrota mobbning och rasism

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Linn Rova om mobbning.