Lisa Liljedahl: Vägra ramla platt

Jag tillhör de som blir galna av att inte ha hjärnan på fullvarv. För att göra en lång historia kort så havererade min rygg (inte alltför ovanligt) efter tio års frisörarbete och två graviditeter. Med den här sjukvården vi har nu så tar det år innan man ens får veta vad det är som pågår där bak. Smärtan kan göra en galen stundvis. Att vara frisör är en av mina stora passioner här i livet, så än har jag inte gett upp, jag kommer tillbaka! Men tiden till dess då? Jag klättrar uppåt väggarna om jag inte hela tiden får ha något att klura på, att skapa på något sätt, vara produktiv. <h3>En ide föds</h3>En annan passion är ju mode, fast på mitt eget lilla sätt. Jag måste erkänna att även jag kanske håller på att bli gammal, mycket som hänger där ute i butikerna har jag svårt att förstå. Shit, är det verkligen åldern? Nåja, en stil följer jag slaviskt, äkta, genom hela livet och det är rock n´ roll. Den lilla tid som jag kan få styra mina barn lite grann sådär mellan noll till tre år så har jag inte hittat något som passar in i det vi vill stå för. Mina äldre barn har efter prins- och prinsessåren sakta glidit in på den banan också, oundvikligt kanske, med influenser från mamma och pappa. Får man säga tack å lov? Visst, basplagg är suveränt, och det finns märken som är superbra på det. Men om jag vill ha det där tuffa, lilla extra som man själv skulle sätta på sig, vart i hela världen hittar jag det? Jag gör slag i saken och far land och rike runt, hittar fantastiska kläder i Los Angeles, New York, Berlin, London. Detta måste jag dela med mig av, det måste finnas massor av människor som suktar efter rock. Klart jag ska starta en nätbutik Vilken cirkus, inga problem att få hem ett bra lager med guldklimpar som glimmar i min källare, men oj vad det krävs mycket annat, en helt ny värld för mig. Några månaders svett framför datorn (jag är totalt oteknisk och kör den berömda pekfingervalsen) har gett resultat. Jag har otroliga vänner och syskon som ger allt av sina kunskaper, tack! På min födelsedag smäller det, då är rock n´ roll tillgänglig för alla, ha ha. <h3>Livets mening</h3>Jag älskar barn, skulle fylla hela mitt stora hus med dem, hela mitt hjärta fylls med kärlek då jag omges av mina barn. Efter första ändrades livet totalt, helt galet, men hur häftigt som helst. Jag hade sån tur att få ett till barn på köpet, exakt lika gammal som min tjej dessutom. Nu har jag en sladdis som ramlade in efter sju år och jag har verkligen upptäckt att detta är livets mening. Det ger oss mycket att klura på, hur gör man riktigt bra människor av det här? Vad kan jag ta av min egen barndom som var nyttigt och viktigt för mig, guldkorn som jag vill föra vidare? Vad kan jag undvika att använda från min egen barndom som har gett mig "fula ovanor", tomrum i hjärtat? Vända det till något bra som jag hade behövt? Jag tror att det är så man måste leva. <h3>Vinna på vänlighet</h3>Något annat som lyft hela min livsglädje, det är att alltid möta andra med vänlighet. Visst är det underbart med ett leende, kanske ett skämt, eller en kommentar bara från människan i kassan en stressig eftermiddag? Kanske ett mail som avslutas med ha en bra dag. Det gör så otroligt mycket för mig att få ett sådant bemötande så jag har helt lagt om mitt eget gentemot andra människor. Livet blir så otroligt mycket trevligare om man alltid tänker på att vara snäll. Snäll, snäll, snäll. Se det som ditt eget mantra så tror jag världen blir lite bättre. Kram till er alla!

Lisa Liljedahl: Vägra ramla platt

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Lisa Liljedahl om att vara snäll.