Lisbeth Lovén: Vart tar de 385 skratten vägen?

Två veckor under sommaren 2002 semestrade vi på en ö i Grekland. På hotellområdet som var ganska stort fanns i anslutning till poolerna en lek- & klätterställning. Den var i form av ett gigantiskt sjörövarskepp byggt helt i trä. Ur barnaögon sett så var den helt fantastisk. Här fanns det möjlighet att verkligen pröva sina färdigheter. Trappor som ledde upp och ner, olika former av rutschkanor och repstegar, klätterrep och såklart ett utkik i masten för att kunna så att säga "bevaka läget". Förtjusta kommentarer över denna dragningsmagnet hördes hela dagen men i den värmen som var tog badandet över. Snabbt kände vi oss nöjda över valet av semesterplats de närmaste 14 dagarna. Så kom kvällen och när mörkret hade lagt sig i en kör av cikador då blev detta otroliga lekmästerverk upplyst av ca 100 lampor. Det är inte så svårt att lista ut var alla barn befann sig då. Höga tjut, glada skratt och någon slags katt och råttalek hade startat. Redan andra eller kanske tredje kvällen när vi efter avslutad måltid närmade oss skeppet så kom det en signal, man kan säga på internationellt vis som lät: NaNaNa-Na-NaNa ( du kan inte -ta -mig) och leken var i full gång. Det lyste många nöjda ögon och vår yngsta hon sa att hon minsann skulle dit i morgon också och även om det var många där som hon inte kände så kunde man leka så bra i alla fall. Det var jättekul. I förskolan där jag jobbar är leken den allra viktigaste aktiviteten för barnen, ja den är rent av livsnödvändig hävdar många. Barnen har roligt och får utlopp för sin fantasi och är naturligt dragna till den. Den väcker så mycket glädje och lust och i samspelet med andra blir den ett verktyg för att kunna förstå och tolka sin omvärld. Inspiration och utveckling hör då definitivt ihop och på förskolan har vi många, glada och spontana kreatörer. De som framtidsforskar idag betonar starkt att det kommer att behövas kreativa, lekfulla samt kommunikativa människor i framtiden.Ja då är det väl ganska klart var den stora satsningen i samhället bör ske. På våra barn och ungdomar utan tvekan. Här finns ju framtiden. Det sägs att ett barn skrattar igenomsnitt 400 gånger per dag. En vuxen 15.Var tar då de 385 andra skratten vägen? Jag känner spontant att nu blev det lite tungt att fundera varför. Det verkar då helt klart att vi har tappat dom nånstans på vägen. Är det verkligen inte roligare än så? Jo, det är väl som man gör det kan jag tänka men som det ser ut idag när allt ska göras dubbelt så fort på hälften så kort tid så är det väl inte konstigt att mången skratt fryser inne.Vi vuxna har alldeles för många "måsten" och krav hängandes över oss och hur lustbetonat är det? För en tid sedan läste jag i en av förskolans fackskrifter att ett nordiskt expertmöte hade ägt rum kring traditionella lekar och för svensk del skulle det byggas upp ett så kallat Svenskt lekarkiv. Lekarna kunde hämtas hem från nätet och inspirera barn och vuxna till lek innan de helt glöms bort. Samhället tenderar ju att bli mer och mer segregerat (inte minst på grund av allt datorspelande) och initiativtagarna menade att om vi vuxna också deltar i leken bevaras den och kan leva vidare. När vi har tröttnat på TVn och datorn kan vi hämta hem lekar som ganska säkert kommer att gagna familjelyckan och inte minst bättra på de vuxnas siffror vad det gäller skratt/dag. Det är inte utan att man känner glädje över att konstatera att i mitt dagliga arbete ser vi många bevis på att just lek & lust verkligen råder.