Liz Wennberg: Ett liv utan körkort
Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Liz Wennberg om körkortsvåndor.
Fotograf: Extern
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Egentligen borde jag få ett diplom eller nåt. Här har man promenerat i ur och skur, fram och tillbaka och fram igen. I det oändliga ibland. Detta promenerande tar aldrig slut!
Jag började övningsköra i vanlig ordning i en vit Mercedes som tog direkt på bromsen. Fy farao, det var ingen höjdare, man hade inget att spela på. Jag var livrädd att jag skulle styra ner i diket för ratten gick väldigt lätt. 'Gasa' ropade pappa där jag puttrade fram i 45 på en 90 väg.
Tyvärr så var dessa problem inte mercans fel för det visade sej att om jag kastade om och körde en gammal Volvo så slutade med att jag snärtade på kopplingen och drog i väg som värsta blådåren med ett skrik efter mej. Tydligen hade det att göra med den som körde bilen, oavsett vilket märke. Skämmigt värre! Aldrig har det varit så mycket folk på byn som den dagen jag drog av den rivaren. Så typiskt! Långa bilköer och folk överallt som beskådade min klantighet. Jag lovade efter den gången att aldrig mer köra bil igen.
Men alla har vi väl ljugigt någon gång. Jag har suttit bakom ratten många gånger efter det, men det har aldrig riktigt varit min grej. Jag brukar skylla på att några på jorden måste faktiskt se om naturen och vara nyttiga och inte släpper ut några avgaser. Inte i bensinform i alla fall. Men av någon obegriplig anledning fortsätter jag att plåga mej och bilen med övningskörningen.
Att starta i backe ska vi inte tala om, inte heller att måsta stanna i en lång bilkö och tro att man smärtfritt ska ta sej därifrån. Nej du, det har varit allt annat än lätt. Däremot så är det med ett leende på läpparna då jag slipper kryssa mellan vägarbeten och svårförståliga skyltar på väg till Luleå. Då säger jag 'Det är därför jag inte har körkort'. På tal om Luleå, dit övningskörde jag en gång. Nästan framme upptäckte att övningskörningsskylten fladdrade förfärligt baktill och till min stora fasa hade jag polisen bakom mej! Det slutade med att jag ropade i bilen, svängde in på en utfart med polisen tätt bakom. Men det var inte mej de var ute efter. De fortsatte utan att ens visa tendenser till att kolla upp vilken galning det var bakom ratten. Jag hade tydligen skött mej. Bortsett från den där utfarten jag körde in på.
Teoriprovet har jag gjort en gång, och det gick åt fanders. Alla svarsalternativ var samma och bilderna gav inga ledtrådar - tyckte jag. En efter en gick mina övriga provkamrater därifrån med ett leende på läpparna och segernäven i högsta hugg. Tydligen hade jag fel då också, något måste ha skilt svaren åt och det måste ha funnits en ledtråd på bilderna som jag helt missade.
Så jag går. Hela dagarna. På sommaren är det väl rätt ok att promenera. Till dagiset tex. tar det en kvart sommartid, på vintern tre kvart, och man kan inte gå i trekvart på vintern i -30 grader till dagis. Tur att min man har körkort! Vet ni förresten att trottoarerna inte är plogade vilket gör att man skäller på de som inte plogat trottoaren, under en halvtimme, utan att veta vem man skäller på. Mystiskt. Nu närmar sej vintern, och jag bävar.
Promenaderna har slutat att vara trevliga. Det är alltid ett måste bakom dem. Måste handla, måste till apoteket, måste till skolan, måste hit och dit. Allt är ett evigt måste. Jag har väl tänkt att det ska få ett slut, att jag ska ta körkort. Men hur? Ja, det är väl bara att ta sej i kragen och bjuda på däcktjut och kärringstopp. Alla är vi barn i början, frågan är hur länge det räknas då man är 30 år...