Föga anade jag att hämnden skulle bli så smärtsam.
Gymnastik som tävlingsidrott innehåller ju så mycket jag inte gillar med idrott.
1) Det är en bedömningssport.
Vilket gör att ett par halvpackade gubb-domare som kvoterats in i geografiskt syfte plötsligt kan avgöra en OS-final. Åt helt fel håll.
2) Det är en knattesport.
Vilket gör att för att ha en chans att bli bäst i världen måste du redan i förskoleåldern överge allt som har med normal barndom att göra. I stället tvingas du ägna all tid åt underkastelse till stenhård träning - för att sedan vara pensionsfärdig som 19-åring.
q q Och trikåerna är ju faktiskt störtlöjliga.
Men fördomar är som allt annat. Innan du verkligen gått på djupet i ämnet vet du sällan vad du pratar om. Så i veckan gjorde jag en djupdykning.
Anledningen är något vi kallar ?Förändringsgruppen? här på företaget. Tre studenter från hälso- och vetenskapsutbildningen i Boden har som ett projekt bjudit in de som vill på NSD att vara med i sitt projekt.
Kravet: du ska vara beredd att förändra din vardag. Målet: du ska få ett bättre, hälsosammare och mer vältränat liv.
Vad fanns att förlora? Inget. Så jag anmälde mig. Det mesta utspelas ju dessutom på arbetstid.
Men efter några trivsamma veckor kom så torsdagen. Det visade sig att en av studenterna var förklädd gymnast. Det visade sig att hon tyckte att vi alla var mogna för ett träningspass.
Det var fel.
Redan tre minuter in i passet hör jag en röst från en betydligt mer rutinerad gympadeltagare längre bak i spegelsalen:
- Jösses. Och så klagar de på att Peppe Eng har dålig koordination.
I det läget tror jag min ena arm var bakåt/nedåt, den andra framåt/uppåt, vänster ben på väg upp medan det högra skakade okontrollerat.
Men egentligen vet jag inte.
För det är svårt att vara säker på vad som händer när du a) försöker titta på instruktören, b) samtidigt försöker se dig själv i spegeln och c) gör allt för undvika att krascha med Roland från annonsavdelning som vinglar där intill dig.
n n Det är enda jag är säker på är att inget skedde i någon som helst takt med musiken.
Sedan bara fortsatte det. Jag böjde, tänjde, hävde, hoppade, slog, sparkade och lyfte. Jag svettades, flämtade, krampade, stönade, plågade och var nära tårar av lycka när någon plötsligt sa ?okej, då tar vi en drickpaus?.
Vi det laget hördes inte längre musiken för bultandet innanför mina tinningar. Jag var slut.
Och det hade gått exakt elva minuter.
Så här tre dagar senare har jag diffusa minnen av fortsättningen, men jag hoppas innerligt att smärtan i min kropp snart ger med sig.
Jag hoppas att jag snart kan lyfta armarna så högt att jag åter kan tvätta mitt hår.
Jag hoppas att snart kan gå nerför en trappa igen.
Jag hoppas att jag snart kan knyta mina skor igen.
Men framför allt vet jag nu en sak jag inte visste tidigare. Alla träningspass jag genomfört bestående av fotboll, styrketräning, löpning, innebandy, tennis och badminton var rena löjan.
n n Inget är hårdare än gymnastik.
Till sist...
Många märkliga saker hann hända under två veckors olympiska spel i Turin. Men är inte det underligaste av allt att hårdrockgruppen Hammerfall plötsligt fått ett gigantiskt uppsving - tack vare damcurling?