Roger Bohman: Vem älskar en centralist?

En betydande del av mitt vuxna liv har jag ägnat åt politik. Totalt ointressant säger en del, obegripligt säger andra, spännande säger jag. Som ny i politiken kände man sig som budskapets fanbärare. Nu skulle man äntligen få föra fram de nya idéerna som skulle sätta fart på utvecklingen. Efter ett antal år kände man sig förvandlad till fanskapets budbärare. Vad hade hänt? Jo, efter att ha manglats i demokratins kvarnar skulle man helt plötsligt föra ut de gemensamma besluten och "förankra" dem bland folk. Under hela min politiska karriär har jag haft att kämpa mot centraliseringsivrarna. Dom finns överallt, på alla nivåer, byter argument med varann, allt eftersom det gagnar det egna målet. Stort skall bli större för att bli effektivt. Det som litet är skall inkorporeras för att kunna tillgodogöra sig stordriftens fördelar. Konstigt nog så är det sällan de små, de som skulle bli inkorporeringens vinnare, som driver inkorporeringens teser, utan det är mestadels de som redan är stora som vill "förbarma" sig över de små stackarna. I början av 90-talet skulle Sverige gå med i EU. Sverige var för litet för att hävda sig internationellt, vi behövde bli en del i en union. Sverige gick med i EU men vad händer då? Jo länen blev för små för att hävda sig, län måste gå samman och bilda regioner så vi kan hävda oss nationellt och inom EU. På sina håll så talas det om att kommuner måste slås ihop så dom kan bära framtida utmaningar, bli effektivare. Men vad hände förra gången vi slog samman kommuner i början av 70-talet? Vem som helst kan studera vilken kommun som helst i detta land och finna att när kommunsammanslagningen genomförts så rusade kommunalskatten i höjden och antalet kommunanställda mångdubblades. Inget blev effektivare, bara oändligt mycket större. Färre fritidspolitiker gjorde den kommunala verksamhet väldigt svåröverblickbar. Allmänhetens insyn minskade, professionen kom inte bara att forma verksamheten, utan även i allt högre grad att styra den. Sedan dess har 20 nya kommuner bildats som utbrytare ur sammanläggningen, ingen har ångrat sig. På kommunal nivå så läggs skolor ned för att det finns för få elever. Centralister hävdar att små skolor blir för dyra. Men dessutom har ett nytt argument tillkommit, den pedagogiska kvalitén kan inte upprätthållas. Är det så, eller beror det på hur man mäter? Själv har jag det politiska ansvaret för skolans lokaler och där kan jag konstatera att i de mindre skolorna har vi inget sabotage eller klotter. Är detta mindre viktigt än att producera betygspoäng? Betyder detta att eleverna är mer trygga i den lilla skolan eller att de får en sämre utbildning? Har dessa elever sämre förutsättningar när det kommer ut i samhället, eller är de mer anpassade efter samhällets villkor? Samma centralister som hävdar ekonomiska och rationella argument i sitt eget revir, motsätter sig att överordnade organisationer centraliserar. Då plockas samma argument fram som man bekämpat i det egna reviret. Minskat inflytande, sämre demokrati, företagen flyr, kommunen utarmas och så vidare. Centralisten är således inte driven av sin övertygelse om centraliseringens fördelar utan av sin lust att likt krupiern vid roulettbordet samla in så många polletter som möjligt. Om demokratin skall kunna utvecklas så måste den ta sin utgångspunkt från folket igen. Människors gemensamma behov av service måste forma den gemensamma sektorn. Idag är den offentliga sektorn alldeles för stel i sina former. Finns det inte 16 barn med behov av barnomsorg så finns det inget underlag för en daghemsavdelning. Med ett flexiblare arbetssätt så skulle man räkna barnen först och därefter dimensionera bemanningen. Den tid är sedan länge förbi då prästen och skolläraren hade den högsta utbildningen i byn. I dagens kunskapssamhälle så finns det massor av människor med bildning och kompetens, även utanför den egna professionen. Det borde vara självklart att ta tillvara denna kreativa massa och släppa in den för att forma framtidens samhällsservice. Servicen, byar och stadsdelar emellan, behöver inte alls vara lika, däremot skall den vara likvärdig. Den verkliga demokratin måste ju vara när vi bjuder in medborgarna till det offentliga samtalet, inte bara för att påverka utan även för att forma den service som han/hon är i behov av. Låt centralisten skolas om till krupier och därmed slippa rollen som fanskapets budbärare, ingen kommer att sakna honom eller henne.

Roger Bohman: Vem älskar en centralist?

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver politikern Roger Bohman, c, Boden.