Så varför kommer jag då inte ihåg något av när det verkligen hände?
Tv-serien har varit imponerande. Bra skådespeleri, skicklig dramaturgi och framförallt ett emellanåt smått genialt tidsdokument.
Alla detaljer som frisyrer, bilar, glasögonbågar, askkoppar har på ett ögonblick öppnat en mental tidssluss raka vägen tillbaka 15-20 år i tiden. Mitt i all dramatik har man suttit där och skrockat åt minnet av de midjekorta dunjackorna, yuppisarna, filmerna och inredningarna i lägenheterna.
Jag minns allt sånt.
Men jag minns knappt Lasermannen.
n n Kanske berodde det på att jag var yngling i Norrland. Kanske berodde det på att jag inte var så nyhetsintresserad på den tiden.
Eller kanske berodde det på att jag inte brydde mig.
Men när jag nu får hela historien berättad för mig igen i ett 4,5 timmars gråtonat tv-drama så slutar det med en sur och bitter eftersmak. Jag sitter och blir förbannad på de inskränkta snutarna, på vittnet som vägrade hjälpa en skjuten invandrare för att inte bloda ner sätet i bilen, på de naiva politikerna - tja, faktiskt på det mesta.
Sedan är det lätt att tänka att det inte hände här, det hände i Stockholm.
Det är lätt att tänka att det hände då, nu 20 år senare är det ett annat samhälle vi lever i. Och det är framförallt så lätt att tänka att jag själv naturligtvis skulle ha handlat på ett helt annat sätt.
Och så känns allt bättre. En stund. Men sedan ploppar några obehagliga frågor upp som jag egentligen knappt vill veta svaren på.
För om allt i tv-serien är historia, om allt, och vi alla, blivit så mycket bättre sen dess...
...varför är det så att jag känner en större osäkerhet när jag möter ett gäng invandrarungdomar en sen kväll på stan än ett gäng med Svensson-ynglingar?
...varför tvekade jag i några ögonblick den där gången när jag på en enslig skogsväg plötsligt blev hejdad av ett gäng ryssar som kanat ner i diket? Varför tänkte jag ens tanken ?det är väl inget fuffens, det här??, innan jag stannade och hjälpte de överlyckliga bärplockarna med att dra upp bilen på vägen igen?
...varför svalnade det allmänna intresset så fort för det blodiga skottdramat på Statoil i Luleå sedan det framkommit att det var en uppgörelse mellan två invandrargrupper?
...varför hade inte en enda journalist i lokalen invandrarbakgrund på helgens redaktionsfest?
...varför är det så att när jag tänker efter så kommer jag inte ens på ett enda invandrarnamn i den krets jag räknar som mina riktiga vänner?
n n Svaret är att alla dunjackor, glasögon och bilar utvecklats på ett förbluffande sätt under dessa år.
Men för mycket annat går det betydligt trögare.
Alla former av förändring börjar på det personliga planet. Och för egen del måste jag erkänna att det fortfarande finns en hel del obekväma saker att jobba med.
Jag tror inte det gör mig till rasist.
Men det gör mig heller inte till den fördomsfrie människa jag så ofta inbillar mig att jag är.