Sara Magnusson: Världens bästa stad!

Världens bästa stad! Ojojoj, grammatikkontrollen fick visst fnatt redan under första frasen. Den gladdes inte speciellt mycket åt att få en mening serverad utan verb. Som kaffe utan socker månntro (nu morrar den återigen med en grön vågig linje). Men nu var det ju inte det den här krönikan skulle handla om, utan om den i mitt tycke bästa staden i världen. Vilken stad kan det vara? Ni som läser slipper vända datorn upp och ner och kolla längst ner på skärmen, för svaret kommer strax: Det är ju Luleå så klart! Det kan allra troligast bevisas statistiskt och kvalitativt och på en massa andra sätt, men det ska jag inte företa mig just nu. Istället tänkte jag berätta vad det är som gör att just jag trivs så bra här. Mina första 19 år spenderade jag i Uppsala, men den staden lämnade jag för snart sju år sedan, för att bosätta mig just i Luleå. Hoppas ingen uppsalabo tar illa upp, eftersom det inte är min tanke med den oundvikliga jämförelsen. Uppsala har sina kvaliteter, men kan ändå inte mäta sig med Luleå och därmed bastu och basta.

Det första som gör att jag trivs i Luleå är invånarnas inställning till vädret och vädrets konsekvenser. När jag bodde i Uppsala så innebar två snöflingor snökaos och totalpanik. Här pulsar människor glatt ut och hjälper medmänniskor som har fastnat med bilen i snön. Förr förra julen, alltså 2005, skulle jag åka och hämta svärmor och svägerskan hem till mig och min fästman. Som ni kanske minns kom det hyfsat mycket snö lagom till jul. Jag gick morskt ut till bilen och tänkte att jag säkert kunde skotta garagebacken i ett litet nafs, alternativt tokgasa och ta mig upp för backen, genom det halvmeterhöga snölagret. Det gick inte så hemskt bra kan man säga. Bilen fastnade och jag kom varken fram eller bak. Ovanför mig hade en taxi fastnat i snön. I den fanns några starka karlar som villigt undsatte mig i min nöd. De skottade och jag gasade och till slut kom jag upp för backen. All julmat skapade minnesförlust i hjärnan, så jag glömde att skicka in dagens ros tillägnad dem. Om ni läser det här och känner igen er, tack så hemskt mycket. Hoppas att ni fick en riktigt god jul både den gången och nu senast också. Sådan hjälpsamhet ser man inte var dag på andra ställen (läs: söderut).

Kylan och mörkret på vintern kommer inte på förstaplats över trivselfaktorer, men min uppfattning är att de påverkar människor i en positiv riktning. Man månar mer om värmen människor emellan när det är kallt ute helt enkelt och alla upplysta fönster ser ännu mysigare ut när det är mörkt och stjärnklart ute. Sist men inte minst så har människor vett att anpassa sina kläder och fordon efter klimatet. Jag är ett stort fan av täckbyxor och skulle gärna bära detta eminenta plagg året runt om vädret tillät det. Det gör man inte i Uppsala. Jag var typ ensam fjortis som använde täckisar (mitt eget uttryck för täckbyxor), medan den inofficiella fjortisuniformen var jeansjacka och gympaskor oavsett årstid . Eftersom termometern inte alltid segade sig längre ner än fem grader under nollan så var det ju lätt att intala sig att det inte var så kallt innan man rusade till bussen på morgonen. Ack vad man bedrog sig. Fem minus i Uppsala är kallt med stort K och många utropstecken efter. En bekant som flyttade ner hävdade med bestämdhet att han aldrig hade fryst så mycket som under sin första vinter i Uppsala, och han kom från Haparanda. Här uppe är folk dessutom bättre på att byta till vinterdäck i tid och inte behandla den första snön som den första snön någonsin i världshistorien.

Nog om klimatet, en stad är ju mer än dess väder. En till klar fördel med Luleå är att det är nära till mycket och att det finns ett lagom (måste vara svenskans bästa ord) utbud av så många saker. När man ska storhandla så åker man ut till Storheden, punkt slut. Betänk en fredag eftermiddag, trött och sliten efter jobbet/skolan kommer man på att det är dags att storhandla. Hur roligt är det då egentligen att ha sju olika alternativ av stormarknadskomplex att välja på? Det skapar bara förvirring och utbrändhet i det svenska folkhemmet, tror jag i alla fall. Förut prenumererade jag på Dagens Nyheter. När jag läste om allt som hände i Stockholm kändes det ibland som att världen utanför huvudstaden var lite trist. Men när jag tänkte efter, så finns det ju ingen människa som hinner med alla evenemang som utannonseras. Och i Luleå händer det också spännande saker, men i mera lagom mängd. Det nya kulturhuset är en sådan sak, jag har inte hunnit genomföra första besök ännu, men ska förhoppningsvis göra slag i saken under sportlovet.

Ni som har läst så här långt väntar säkert med spänning på den tredje saken som gör att jag trivs i Luleå. Men nu tänkte jag vara lite rebellisk och inte ta med någon mer sak, utom möjligtvis jokk bärdryck, som är jättegott. Fast det går visst att få tag på söderut, så därför gills det kanske inte riktigt. Annars tycker jag att ovanstående får tala för sig själv. Det är helt och hållet tillräckligt för att kröna Luleå till den bästa av alla städer, kanske till och med i hela universum.

Sara Magnusson: Världens bästa stad!

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Sara magnusson, distriktsordförande i kdu om sin hemstad.