Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<Text>Förra veckan hade NSD en artikel om att fattigdomen breder ut sig i Luleå. Allt fler behöver kommunens hjälp för att ens klara hyran.<br /><br />Men det finns en annan sida av myntet också. En mer guldkantad sådan.<br /><br /><br /><br />Var ute på stan under den stormiga torsdagen i veckan i jakt på ett lunchställe. När vi ihopkrupna sneddade genom Stads-parken dök lösningen upp framför oss.<br /><br />- Nämen kolla! Det sitter ju folk och käkar på Tallkotten. Inte visste jag att de serverar lunch igen, hojtade jag genom vindbyarna och kryssade i väg mot entrén.<br /><br />Därinne var det fullt med folk. Och på de få lediga borden lyste reserverat-lappar elakt.<br /><br />- Jaså, ni har inte bokat? Hmm. Men jag tror vi kan klämma in er därborta, sa den ytterst elegante kostymtjommen till hovmästare.<br /><br />Vi hann knappt titta på menyn innan en servitör stod redo att ta beställningen. Och precis då såg jag vad det stod längst ner: ?Dagens husmans, eller dagens vegetariska: 110 kronor?.<br /><br /><br /><br />n n <b>110 balubas?! Hoppsan.</b><br /><br /><br /><br />Det fanns bara ett annat alternativ på menyn. Dagens affärslunch: 189 kronor.<br /><br />I det läget kan man ju förstås resa sig upp och gå. Man kan också tycka att det skulle vara ganska pinsamt, och i stället sitta kvar och bita i det dyra äpplet.<br /><br />Vi satt. Bet. Och betalade.<br /><br />Jodå, det var jättegott. Men kyckling med ris eller vegetarisk ravioli är inte direkt vad jag tycker man ska behöva betala 110 spänn för till lunch.<br /><br /><br /><br />Det intressanta är att stället alltså var knökat. Där inne fladdrade kreditkorten snabbare än grenarna på Stads-parkens buskar utanför fönstret. <br /><br />Själv var jag mest häpen.<br /><br />Men när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt. Luleå är numera en stad som är full av människor som ser på Emma Anderssons ?Dolce Vita? med ögon fyllda av igenkännande - eller längtan.<br /><br />För mitt i ett Luleå som har flera fattiga än på åratal, finns också ett Luleå som är gjort för de slösaktigt rika. Ni har alla sett dem. <br /><br />Ni vet, de där som sitter i reserverade soffor på Cleos VIP-hylla med champagnehinkarna framför sig.<br /><br />De där som klapprar in på Boutique Kringlan i sina Gucci-skor med Louis Vuitton-väskan hängande på armen och köper en liten topp för ett par tusen spänn.<br /><br />De där som gärna går och ser en hockeymatch - men då gör det genom att hyra en loge med sex sittplatser i Coop för 6 000 per match. <br /><br />De där som aldrig ens reflekterar över att en ostfralla och en kopp kaffe kostar 80 spänn på favoritfiket.<br /><br />De där som när de ska ha en ny, tunn, vindjacka tar en tur förbi Naturkompaniet och köper den senaste Tierra-modellen för 5 000 spänn.<br /><br />De där som parkerar sin blänkande svarta BMW-jeep och tar hissen upp till sin hisnande dyra panoramalägenhet med utsikt över fjärden. <br /><br /><br /><br />n n <b>Jodå, jag har faktiskt själv testat ett par av de ovanstående grejerna (inte Kringlan-toppen, dock). Då har det varit en lyxig happening - följd av svår ekonomisk ångest. </b><br /><br /><b>Men för Luleås gräddgäng är det bara en del av en vanlig, svindyr, vardag.</b><br /><br /><br /><br />Tro inte att jag missunnar någon sina bankkonton. Tvärtom. Jag är bara fascinerad över den nya guldkantade värld som öppnat sig i min lilla stad.<br /><br />Kanske är det bara ett tecken på att den håller på att bli stor. <br /><br />Men också att klyftan mellan Luleås rika och fattiga snart är djupare än Marianergraven.</Text>
