Söndagskrönikan: Mina barn och andras ungar...

Solen skiner över norrbotten, i dubbel bemärkelse. Våren har kommit och med den spirar livet, gräsmattorna blir gröna, blommor sätts i stora krukor, utemöbler skall ställas ut och våra uteserveringar öppnar. Vi vaknar sakta upp ur vår vinterdvala och allt känns plötsligt lätt. Solen skiner över Norrbotten på ett helt annat sätt än den gjort på många år, det är här det händer, det är här som expansionen inom näringslivet är störst. Vi står inför stora investeringar, både privata och offentliga, det är en helt annan framtidstro och det börjar sakta skapas en stolthet hos gemene man över att få möjlighet att leva och verka här i Norrbotten. Egentligen har ingen större faktiskt förändring skett ännu, arbetslösheten har inte minskat, vi har inte ökat befolkningsmängden eller fått mer pengar till utveckling, till nyföretagande, till skola eller omsorg, men vi har helt plötsligt valt att se fördelarna, för vi seglar i medvind. Andra människor från andra delar av världen ser att vi har potential och vill etablera sig i vårt område, detta ger självförtroende och nytändning, vi vet att allt kommer att bli bättre, vi väljer, med all rätt, att tro på en ljusare framtid. I Kalix, där älven möter havet, där nationalälven rinner genom samhället för att mynna ut i världens nordligaste skärgård, har vi insett att vi har 184 000 invånare och 14 000 arbetsplatser inom en timme från centrum, det är den största folksamlingen norr om Stor-Stockholm. En timme är ingenting, att pendla en timme till och från jobbet är en verklighet som den största delen storstadsinvånare lever med år ut och år in. Denna insikt skapar möjligheter och är dessutom ett nytt sätt att tänka, ett sätt att kunna se saker och ting i ett större perspektiv. Arbetet som man gjort i Haparanda och som skapat förutsättningar för IKEAs etablering, har även bidragit till att vi i Norrbotten börjat sudda ut kommungränser och tom landsgränser, detta ger och kommer fortsättningsvis att ge oändliga möjligheter för oss alla. Allt som nu känns så positivt är fortfarande möjligheter, som vi behöver utveckla och förvalta, det är förutsättningar som ger oss byggstenar att bygga en positivare framtid för våra barn. Det är viktigt att vi kommer ihåg att vi faktiskt har ett stort ansvar, vi ärver inte vår värld av våra föräldrar, utan lånar den av våra barn. I svåra tider har vi en förmåga att stänga in oss och värna om vårt eget och våra närmaste, det verkar som om vi alla är rädda om den kaka vi fått tilldelad och främlingsfientlighet ökar, osäkerhet sprider ut sig och empati för andra minskar. Jag hoppas att denna medvind och känsla av framgång skall få oss att höja blicken och se oss själva och det vi har som en resurs som räcker både till oss, vår familj och till våra medmänniskor. Framförallt önskar jag att vi kunde se och känna lite extra för våra barn, inte tänka att det är mina barn och andras ungar. Jag önskar att vi alla kunde välja att bry oss, inte döma andra eller skylla på skola eller barnomsorg när barn blir till ungdomar som fastnar i missbruk eller kriminalitet, inte se ner på de som har det jobbigt, utan i stället sträcka ut en hjälpande hand. Inte välja att stänga in oss i vår mysiga lilla vrå, när grannens barn lider, inte passivt vänta på att ett under skall ske. Barn behöver som de alltid gjort gränser och kärlek, en vuxenvärld som bryr sig och orkar finnas där. Låt inte det världsliga bli så stort att vi glömmer det viktigaste vi har, nämligen de barn som är vår framtid, låt inte de förutsättningar och alla möjligheter bli ingenting värt eftersom de som skall leva och verka i vårt område inte känner lycka, ödmjukhet och kärlek. Det krävs inte några stora mirakel, det krävs bara att alla gör så gott vi kan, att alla väljer att bry sig, att se, att prata, sätta gränser och finnas för varandra. Om den tid vi i dag använder till att se ner på de som har det svårt, istället användes för att skapa något bättre skulle det räcka mer än väl och jag tror att vi skulle bli helt unika i vår värld. Vi skulle vara många, heta, spännande och ödmjuka, ett paradis på jorden som vi tillsammans skapat. DET vore väl underbart?