Men därnere är inget som vanligt längre.
Därför slutade ett samtal om dagens ditt och datt på ett lika oväntat som obehagligt sätt.
- Tja, okej då. Vi hörs väl, sa jag.
- Nej! Du får inte sluta nu. Fortsätt prata en stund till, blev svaret.
Det visade sig att när jag skulle avsluta vårt samtal hade hon precis parkerat bilen på sin parkeringsplats, ungefär 50 meter från porten till sitt hus mitt i stan. 50 meter som i normala fall avverkas utan en tanke på omgivningen.
Men i Umeå är numera inget normalt. Speciellt inte om man, som min syster, har sin lägenhet bara ett par hundra meter från den numera riksbekanta Tegsbron.
- Okej, jag är inne i porten, nu kan vi sluta prata, sa syster några sekunder senare, och vårt samtal kunde avslutas.
n n Min gamla hemstad är numera en stad i skräck. Ensamma tjejer och kvinnor vågar inte röra sig ute efter mörkrets inbrott.
- Det är total panik här, som syster säger.
Allt beror på ett monster som döpts till Hagamannen. En kortvuxen man med små fötter som ensam fått en stad med 110 000 innevånare att darra i sina grundvalar.
Den brutala historien om Hagamannen har väl knappast kunnat undgå någon. Mannen som ligger bakom - minst - sju blodiga kvinnoöverfall i Umeå sedan 1998. Mannen som efter nästan sex års tystnad slog till igen för en månad sedan, våldtog och nästan misshandlade livet ur en ensam kvinna vid Tegsbron.
Mannen är av allt att döma ett monster. Ren ondska i mänsklig form. Och han är fortfarande på fri fot.
Fortfarande, snart åtta år efter det första överfallet, har ingen en aning om vem Hagamannen är. Och Umeå har förvandlats till en stad som närmast lever under undantagstillstånd. Så sent som i torsdags gick polisen ut med uppmaning till stadens alla kvinnor att inte vistas ensam utomhus utan sällskap.
De enda som möjligtvis kan få något positivt ut ur skräckväldet är stans taxibolag som rapporterar om en markant uppgång av körningar även på korta sträckor. Ingen vågar ju längre promenera hem.
n n Det hela är helt enkelt ruggigt.
Dessutom är det kanske inte längre bara en angelägenhet för de plågade umeborna. Har denne man ett uns intelligens bör han ha insett att Umeå är den plats han inte bör vistas på den närmaste tiden.
Jag hoppas bara vid Gud att han inte vänt norrut.
Brott är alltid fel, men ytterst få är så avskyvärda som våldtäkt. Sverige har skärpt lagstiftningen de senaste åren, men ändå lämnar den en del att önska.
Ta Hagamannen som exempel. Grips han förutsätter jag att han döms till maxstrafett för grov våldtäkt, vilket är tio år.
Men räcker det? I verkligheten innebär det att han i normalfallet kommer ut efter två tredjedelar av strafftiden, knappa sju år. Det är i så fall inte ens ett års fängelse för varje kvinnas liv han förstört, inte ens lika lång tid som han hållit staden i skräck.
n n Nej, det räcker inte. Inte på långa vägar.
Till sist...
...kan jag en sån här dag inte låta bli att reflektera över våldtäkten i Luleå häromveckan. Den utfördes av en pojke under 15 år, och därmed undgick rättsligt straff.
Åldersgränsen på 15 år för straff har vi haft i många, många decennier.
Frågan är bara om den fortfarande är aktuell. Jag har en känsla av att vara 14-åring 2006 är något helt annorlunda än exempelvis 1979.
Då pallade vi knattar äpplen. Nu finns det 14-åringar som gör betydligt värre saker.
Bara åldersgränsen är densamma.