Thomas Mariedahl: Låt mig ta med er på en resa...

Tisdagkväll hemma i tv-soffan slår mig plötsligt faktumet att jag i ett svagt ögonblick lovat att skriva en krönika till NSD:s söndagswebbtidning, jag blundade och funderade... Hur skall det gå, jag har ingen fantasi, vet inte vad jag skall skriva om. Om det ändå vore en intervju tänkte jag , där jag fick hålla i mikrofonen. Några av Er som läser detta har kanske hört mig antingen på Bodentravet som speaker/intervjuare eller på Sveriges Radio Norrbotten som sportreporter. Kanske har ni noterat att min dialekt inte är norrbottnisk och ibland får jag frågan var jag har mina rötter. För er som någon gång funderat över detta ringa faktum, för er som aldrig tänkt i dom banorna och för er som inte har en aning om vem jag är, så vill jag bjuda in till en sommarresa till det underbara landskapet Värmland. Där bodde jag under drygt 20 år, från födseln till efter min militärtjänst. Jag hade en trygg uppväxt i Karlskoga, ett brukssamhälle i östra Värmland på gränsen till Närke. Karlskoga tillhör Örebro län, men landskapet Värmland. Lite schizofrent men så är det i alla fall. Karlskoga var på 60-70- och en bit in på 80-talet starkt präglat av Bofors, försvarsindustrins stora flaggskepp. Precis som LKAB i Malmfälten, SSAB i Luleå och pappersbruken i länet så var Bofors det nav som allt snurrade kring i Karlskoga. Min pappa jobbade vid Bofors, min mamma jobbade med barn. Det var väldigt ovanligt att kompisar inte hade någon förälder som var anställd vid Bofors, snarare mer vanligt att bägge föräldrarna arbetade där. På samma sätt som bland annat finländare hamnade på SSAB så strömmade invandrare till Karlskoga. Många finländare, men även många med rötterna i Balkan. Det finns en hel del före detta jugoslaver som växt upp i Karlskoga. Jag tror att den delen av min uppväxt, och mina kloka föräldrars tidiga inpräntande om människors lika värde, har gett mig min fördomsfria människosyn. Jag tycker om människor, mötet med människor oavsett ursprung, hudfärg eller etnisk bakgrund, så fick jag det sagt också ! Jag hade ju lovat er en sommarresa och så fastnade vi i en varm industrilokal i Bofors där våra föräldrar, precis som i övriga landet, slet i sitt anletes svett för att bygga vårt välstånd. Så vi slår upp fabriksporten, möts av sommarsolen och därutanför står mitt livs första kärlek. En WV 1300 - 65, alltså en "folkvagn-bubbla". Han och jag , för det var en han, hade mycket roligt ihop. Bland annat sommaren -82 då jag och min kompis Mikael tältade en vecka i Göteborg. Varje morgon vägrade bilen att starta, det var något fel med laddningen av batteriet. Men, efter en kärleksfull knuff i baken av Mikael, gärna i ett nedförslut och lite varsamt pedalförande av undertecknad så spann motorn som en bondkatt igen. Med en sådan bil blev vardagen aldrig tråkig, allt kunde hända under en biltur ! Så kliv in i bilen så bjuder jag på en färd, jag lovar att batteriet är fulladdat. Från Karlskoga så följer vi riksvägen mot Filipstad. Innan vi styr ut på riksvägen så gör vi ett hastigt stopp vid Alfred Nobel-museet i Karlskoga, där Alfred levde en tid. Minnet av denne man, och en av grundarna av Bofors, lever ju åtminstone en gång om året. Det är endast fyra mil till Filipstad så det går snabbt. Väl framme stannar vi till vid Skillerälven där bygdens store skald, Nils Ferlin sitter staty sedan 1975 på sin egen parkbänk. Denne poet som kallas "vårt lands mest folkkäre" nynnar måhända på tonsättningen av sin vackra dikt " I folkviseton" ... kärleken kommer, kärleken går ... mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter... Jag tror Ferlin hade uppskattat vårt besök, en jordnära man och idrottsfantast, med ett varmt och humoristiskt hjärta även om han utåt uppvisade en dystrare sida i ord och handling. Vi bugar inför nationalskalden och promenerar vidare mot mausoleet. Jo, det finns faktiskt ett sådant i Filipstad och där ligger uppfinnaren John Ericsson begravd. Från Filipstad via England så hamnade John i Amerika och där kom hans uppfinning minikrigsfartyget Monitorn att besegra sydstaternas enorma fartyg Merrimac, under amerikanska inbördeskriget (1861 - 1865), en avgörande händelse i kriget. När John dog så fördes hans kropp under magnifika amerikanska militära hedersbetygelser med båt och tåg från U.S.A till stockholm och den sista vilan i den värmländska jorden i Filipstad. Så, tänk att denne man på sitt sätt ritade om världskartan och bidrog till avskaffandet av slaveriet, att det moderna USA kunde födas och ett nytt land bildas. Filosoferande kring detta faktum lämnar vi Filipstad och reser mot Sunne. Denna pärla mitt i Värmland, som fött Selma Lagerlöf, nobelpristagerskan. I Rottneros park kan man vandra och känna liknelsen med parken "Ekeby" från Selmas mästerverk "Gösta Berglings saga" och på Mårbacka , Selmas hem, kan man ta del av hennes liv i bild och ord. Fyllda av kulturella upplevelser så är det dags att vända söderöver igen. Kosan ställs mot Karlstad, björkarna reser sina lövbeklädda grenar som en portal längs vägen och i bakgrunden slingrar sig Klarälven fram. En mäktig älv även med norrbottniska mått mätt. Om älvar kan ha kusiner så är jag övertygad om att Klarälven känner släktskapet med dom norrbottniska älvarna, istället för dom små dikena i Småland och Halland, vars namn vi alla tvingades rabbla i grundskolan. Klarälven skulle skimra sida vid sida med Lule älv! Från källan i Härjedalen, via Norge till utloppet i Vänern är det 50 långa mil, sägesomspunna och besjungna, och jag nynnar för mig själv från Värmlandsvisan ...och forsarna sjunga sin ljuvliga sång, vid den vill jag somna så stilla en gång och vila i värmländska jorden? Väl framme i Karlstad, så hälsar vi på Gustaf Fröding där han står staty på torget. Poeten vars dikter främst fångats av Sven-Ingvars i ett antal melodier. En riktig naturskald som lät det värmländska arvet tydligt synas i sina verk. Vem har inte noterat att det om lördagsnatten var ?"dans borti väga"? Efter denna kulturdos så känner jag att fotbollsintresset tar överhand och Stora Valla är ju inte långt bort, bara fem mil från Karlstad så vi åker dit ! Denna fantastiska fotbollsarena som, enligt mig, andas mer fotbollskultur än någon annan svensk arena. Jag var en hyfsad fotbollsspelare i unga år. Rivaliteten mellan Karlskoga och Degerfors, det skiljer bara tio km mellan orterna var stor. Karlskoga hade sin storhet inom ishockeyn, ni har väl inte missat var Bengt-Åke Gustafsson inledde karriären, och Degerfors hade fotbollen. Alla drömde om att värvas till den "röd-vita" plantskolan , men jag blev kvar i Karlskoga av olika anledningar. Känslan att få springa in på Stora Valla glömmer jag dock aldrig och jag minns också en hemmamatch när vi vann med 4-1. En spelare gjorde alla fyra målen, min blygsamhet förbjuder mig att säga vem, men det var en lycklig 13-åring som somnade den kvällen. Ljudet av nationalsången från TV:n väcker mig. Bilden av Sveriges lagkapten Olof Mellberg som sammanbiten inväntar matchen mot England, bilden flyttas till Englands tränarduo Sven-Göran Eriksson och Tord Grip och på pressläktaren skymtar radiosportens expertkommentator Ralf Edström förbi. Fyra välkända idrottsprofiler med det gemensamt att dom alla fostrats som spelare eller ledare i Degerfors ! Tänk att den lilla orten så påtagligt lever i den stora fotbollsvärlden. Alla komma vi från de värmländska fotbollsplanerna på ett eller annat sätt. Cirkeln är sluten, domaren blåser till match och jag inser hur rik jag är, som får leva med familj, vänner och bekanta i ett fantastiskt vackert och berikande län samtidigt som jag i mitt hjärta bär med mig minnet av barndomens vackra Värmland. Trevlig Sommar !