Det kändes rätt nattsvart. Tills jag plötsligt komma att tänka på Solen själv.
Jag begär verkligen inte att någon läsare ska komma ihåg Gregory Sun, men kan bara konstatera att av alla idrottsmän jag mötte under min karriär som sportjournalist är han den jag minns med mest värme.
Första gången vi möttes var under OS i Lillehammer 1994. Jag satt och bläddrade i en startlista och plötsligt fanns hans namn där: Gregory Sun, Trinidad/Tobago.
I bob.
n n Bob? Trinidad/Tobago? Jag fattade ingenting. Men jag åkte dit och träffade en man som levde sin dröm.
Sun var förmodligen den minst vältränade mannen i vinter-OS i Lillehammer. Men däremot den gladaste.
Året före hade han fått sin idé att bli sitt lands första representant i ett vinter-OS.
Örikets lilla olympiska kommitté skrattade så att den grät när han presenterade sin idé, men Sun startade ett bobförbund, övertrasserade sitt kreditkort med 120 000 kronor och tog sig till Lillehammer.
Tävlandet gick väl sisådär. I en gren där tusendelar avgör plogade Suns bob över mållinjen 9,43 s-e-k-u-n-d-e-r efter täten.
Men Sun bra skrattade.
- Jag kommer tillbaka i Nagano 1998. Och då tar jag guld, sa Gregory när vi skildes åt i Lillehammer.
n n Och visst. Vi möttes i Nagano fyra år senare. Allt var sig likt: Sun skrattade, kanade ner för banan - och var nu 9,41 sekunder efter.
Men denne lille man var en underbar representant för hela den olympiska idén. Han satte sig ner med mig och berättade
i en halvtimme historien om sitt älskade Trinidad/Tobago där den ende bob de kände till hette Marley i efternamn, där solen alltid sken och fotboll var vad alla brydde sig om.
Och han var den bäste förlorare jag någonsin träffat.
Det tragikomiska med historien var att lika viktig som själva tävlandet var ju tv-sändningen av invigningen när Sun gick in som sitt lands första fanbärare i en vinterolympiad.
- Hela min släkt, alla jag känner satt uppe mitt i natten för att titta. Ja, halva landet tror jag, berättade Gregory i Nagano.
Vad tyckte de?
- Äh, det blev reklamavbrott när jag gick in.
Och så skrattade han.
Men invigningen här i Nagano då?
- Du tror mig inte, men efter Slovenien bröts sändningen. Helt otroligt.
Och så skrattade han igen.
n n Vi kramades och tog adjö där vid den japanska bob-backen. Vad som hände med Gregory efter det vet jag inte. Bara att han åkte hem med ännu ett övertrasserat kreditkonto att arbeta av.
Minnet av Gregory Sun gjorde i alla fall VM-förlusten i Dortmund betydligt lättare att bära.
Jag letade till och med fram det slitna visitkort han gav mig i Nagano och försökte slå en signal.
Det gick inget vidare. Om det berodde på att festen på öarna rivit ner telefonstolparna eller att han bara bytt nummer vet jag inte. Jag föredrar att tro på det förstnämnda.
n n Det är väl det som alltid är bra att komma ihåg när det handlar om idrott: det finns alltid två sidor.
Och jag unnar verkligen Gregory Sun att vara på den vinnande sidan för en gångs skull.