Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<Text><Anfang>S</Anfang>emestertider innebär i de allra flesta fall mindre tvtittande för de flesta, så även för mig. Däremot har jag sett en hel del turkisk tv den senaste tiden. Intressant. Man kan kort konstatera att turkisk inhemsk tv-produktion kvalitetsmässigt ligger åtskilligt efter den svenska. Komediserierna som turkarna skrattade hejdlöst åt var rena buskisen och det var nog inte bara för att jag inte förstod ett ord av vad som sades.<br /><br /></Text>Men det mest intressanta var kanske att en kväll hamnade jag mitt i en gammal svensk dokumentär om Palmemordet. Undra varför den visades just nu? I Turkiet?<br /><br />Däremot är de turkiska musikprogrammen överlägset bättre än de svenska. Bra musik, enastående shower och snyggt gjorda.<br /><br /> <br /><br />n n n Av misstag zappade jag in mig på BIG TV i Canal Digitals utbud häromkvällen och blev bara besvärad.<br /><br />Urdålig musik och fjantiga programledare. Lyckades också komma in precis när det var dags för tittarnas egna kortfilmer att visas. Satt med stora ögon och såg en film om två unga män som till musik slog sina flickvänner sönder och samman. Sparkar och slag och det hela avslutades med att damerna ifråga promenerade med sina män i en park. Inkapslade i gips och bandage. Ska det vara roligt? Varför visar man en sån dynga??<br /><br /> <br /><br />n n n Men nu är det slut på både semester och utrikes-tv.<br /><br />Som tur är är det säsongsstarter efter säsongstarter av favoritprogrammen.<br /><br />CSI har redan börjat. Det finns knappast en bättre kriminalserie.<br /><br />På söndag startar Agenda för hösten, nu med Karin Hübinette som programledare. Alltid lika aktuellt.<br /><br />På tisdag är det dags för höstens första avsnitt av den skruvade serien Desperate housewifes. Alltid lika underhållande.<br /><br /> <br /><br />n n n På måndag ska jag också se ett finsk reportage i SVT 2 om att förverkliga sina drömmar. Det är aldrig försent, klockan 19.30. Laura Hirvonen var en framgångsrik radiojournalist när hon fick nog och förverkligade sin dröm. Att öppna en ostaffär. Historier som Lauras är uppbyggliga för ens inre. Det är aldrig försent att göra det man mest av allt önskar. Livet är inte slut efter 40 eller 50. Chansen finns att skapa ett annat liv, en ny karriär och vidga sina vyer. Vi är alla bara så rotade i det trygga och förutsägbara. Tänk vad skönt det är att veta att det finns en dörr därborta någonstans man kan gå igenom om bara viljan finns... Om lusten tar slut.<br /><br /> <br /><br />n n n Rapporteringen från kriget i Libanon fortsätter i samma banor. Nu är det förvisso vapenvila men snuttifieringen fortsätter. Såg en intervju med Rädda Barnens regionschef i Beirut. Ynka 150 000 kronor hade deras inslamlingar till de drabbade barnen gett. Varför? För att det är muslimska barn eller? Var är tv-galorna, insamlingarna och engagemanget? Barn lider väl lika mycket av krig oavsett religion. Eller?
