Ulrika Holm: Det gör ont men går ändå!

Efter en hårt arbetande sommar på tryckmaskinen på Koksverket, SSAB, har jag och en kompis bokat en resa till Polen och staden Sopot och det känns extra spännande eftersom jag inte känner någon som varit där förut. För många år sedan hörde jag talas om en lååång vit sandstrand "där neråt" någonstans och då väcktes min nyfikenhet. Jag hade dock inget namn, men lyckan var min när jag satt och bläddrade i en veckotidning i våras och fick syn på en annons därifrån. Och redan då hade jag bestämt mig att det är dit jag ska på semester i år. Att köpa flygresan på Internet från Skavsta till Gdansk var hela 388 kronor dyr. Nu kanske ni tar för givet att det är samma för återresan, men icke, det är det totala priset, och det ingår till och med pilot och övrig besättning! Efter en relativt kort tid omräknad i datatid så fann jag en förmedling där privatpersoner hyr ut lägenheter och hittade en som såg riktigt trevlig och mysig ut. Mejlade för att höra om den var ledig just den tid vi är där och vad priset skulle vara. Det var den och priset 1380 kronor per person för en vecka. Två badrum ingår, toalett, sovrum, vardagsrum, kök och Internet och kabelteve och den ligger endast 500 meter från den 4,5 km långa vita sandstranden. Det är nästan för bra för att vara sant men det är ännu bättre än så: Resan från Skavsta till Gdansk tar enbart 1 tim 5 min! Alexander som vi hyr boendet av kommer och hämtar oss på flyget och kör oss till lägenheten, plus att han ska guida runt oss också och ge oss tips om var vi ska handla! Men vi har ju inte kommit till Sopot ännu. Allt kan hända på en resa. Den kan bli misslyckad. Och den kan bli alldeles, alldeles underbart lyckad! Positivt lagd som jag är, så existerar bara det sistnämnda alternativet. Dock måste jag berätta om något som dyker upp i huvudet när jag är inne på det här härliga med att resa och uppleva andra kulturer. Jag har rest en del och ju mer jag reser, ju mer vill jag resa. För två somrar sedan fick jag för mig att jag skulle resa ensam till Kroatien, vilket började på liknande sätt som nu: Jag såg en bild i en tidning och tyckte att det såg så vackert ut, så jag började forska och kolla på nätet och vips så hade jag bokat sista stolen som fanns att få tag på. Boendet fixade jag på plats. Under de två veckorna jag var i Kroatien åkte jag runt bland olika öar och Supetar var mitt sista mål innan hemfärd till Sverige. Där hade jag bestämt mig för att gå till en frisör och fixa mitt hår sista dagen. Jag gick och jag gick och fick fråga flera för att verkligen hitta rätt. Väl där så hörde jag ett par med barn som pratade svenska och det är ju alltid trevligt när man reser ensam, paret var och hälsade på sina föräldrar i Kroatien och bodde till vardags i Göteborg. Ägarinnan av frisörsalongen kunde inte speciellt många ord på engelska så jag var tacksam att ha egna tolkar som kunde förklara exakt hur jag ville ha håret. Medan jag satt i stolen och väntade på att slingorna skulle bli klara, så hörde jag "min" kvinnliga tolk vara missnöjd med sina slingor, och jag hoppades att jag skulle ha bättre tur. Kvinnan avslutade, enligt mina önskemål, att platta mitt hår och jag kände mig riktigt nöjd med resultatet. Jag ställde mig upp och vände mig om mot ytterdörren för att det var några på väg in, och med blicken över horisonten tog jag ett mycket bestämt steg framåt. Men det tog tvärstopp och innan jag hann fatta något så gjorde jag ett svanhopp med årets magplask på det kalla och hårda klinkergolvet och under min färd hann jag uppfatta att det stod ett litet, litet vitt bord med syyylvassa kanter och det hade tydligen stått där i tio år och ingen hade lyckats med mitt verk, att snubbla över det. Väl där nere insåg jag vad som hänt och hoppade upp som en gymnast uttagen till OS, nickandes med ett brett flin och sa "Nej, nej det är ingen fara med mig, det gör inte alls ont!" Men jag blev emellertid nertvingad i en väntstol och såg då såret: Vänster benhinna hade fått sig en ordentlig törn och när jag suttit där ett gäng minuter med en klan av människor som tyckte synd om mig och som inte direkt kunde prata engelska kände jag att nu måste jag ta mig ur situationen. Jag sa helt enkelt igen att det inte är någon fara, så jag ställde mig upp på benet, som nätt och jämnt ville bära och började halta mot dörren. Det var intet annat än att sätta sig igen, för då kom ismannen in med en påse i högsta hugg och visade mig till min egen vilstol och la påsen kyligt på benet. Efter ett tag dök det upp en tjej som nickade mot mig och böjde sig ner över mitt ben och koncentrerat började med världens rengöring och omplåstring av såret som vid den här tidpunkten bultade som en färdigvuxen alien på väg ut. Jag såg för mitt inre öga, affischen som de skulle sätta upp efter att jag gått: Så här ser hon ut Årets Klumpigaste Turist! Äktamannen till frisörskan dök upp i salongen - han kunde lite mer engelska - och frågade om de kunde skjutsa mig till ett apotek för att köpa ett vårdkit. Jag tyckte nog att jag skulle klara mig själv, men lät väl inte trovärdig, för hips vips satt jag i deras bil. Och en halvtimme senare befann jag mig i deras nybyggda villa för det skulle bjudas på grillad kyckling och massa annat gott!!! (Där var det mannen som skötte matlagningen.) De två mysiga döttrarna tyckte att det var så roligt att ha den klumpiga turisten på besök, så de ville ta med mig på en sightseeing tur till mormor som bodde i en liten by 10 minuters bilväg därifrån för att äta glass. Efter det åkte vi till ännu fler släktingar som hade hand om släktens vinskörd. Många släkter har sina egna vinproduktioner tillsammans. Under lunchen bjöds det på släktens vin och eftersom jag hade sagt att jag tyckte att det var jättegott, så skulle jag nu få med mig eget hem till Sverige. Det tappas emellertid inte på en snygg flaska med lockande etikett, utan det som fanns att tillgå var en två liters apelsinläskspetflaska a la Kroatien. Och så här i efterhand borde jag ha tagit del av den röda druvans dryck lite snabbare, för ett vin att lagra till ett speciellt tillfälle var det inte! Men som Norrbottning vet man att det som inte dödar härdar! Detta gäller både surt vin som onda ben.

Ulrika Holm: Det gör ont men går ändå!

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver entreprenören Ulrika Holm.