- Som du stökat på måste du ha drömt något. Vad drömde du?
Men jag minns aldrig ett smack, med ett hemskt undantag. Det märkliga är att några galningar försökte leva min enda dröm i helgen.
Så sent som förra veckan hade NSD en artikel om en kvinna som gästade Gällivare för att hjälpa folk att tyda sina drömmar. Hade alla varit funtade som jag hade hon kunnat lägga ner verksamheten omgående.
Jag sover, drömmer - och glömmer.
I bland vaknar jag lätt svettig och brukar ägna en stund åt att gissa vad jag egentligen kan ha varit med om.
Hade jag a) just avslutat en 80-meterslöpning med att avgöra VM-finalen i fotboll med en stänkare i krysset? b) jagats av trettio blodtörstiga orcher i min roll som Frodo i den fjärde Sagan om ringen-filmen? c) råkat vara den enda mannen på en öde Lost-ö efter att planet med mig och de 85 deltagarna i Miss World-tävlingen tvingats nödlanda?
n n Tja, säg det. Jag har tyvärr ingen aning. Så det är bara att än en gång fylld av ovisshet torka svetten ur pannan och gå vidare med mitt vakna liv.
Men ingen regel utan undantag. Mitt tror jag är daterat sisådär 1979-80 och är en fruktansvärd historia.
På den tiden var det några grejer som var det häftigaste en 15-åring kunde göra: köra en trimmad moppe, tjuvröka farsans cigaretter, bli låtsaspackad på en flaska cider med 1,25 % alkoholprocent - och se skräckfilm på bio.
Vi såg alla som fanns. Vi hukade i fåtöljerna, skakade av rädsla för att sen på cykelturen hemma säga med svart tunga:
?Äh, den var ju inte läskig alls. Jag blev då aldrig skraj?.
Men så kom den där Omen-serien. En trilogi filmer med en diabolisk liten pojke vid namn Damien som spred död och förödelse omkring sig.
Allt var hemskt. Och natten efter en av filmerna befann jag mig plötsligt mitt i den värsta scenen av dom alla.
Damien hade på något djävulskt vis sett till att en liten pojke (jag) trillat genom isen i den lilla kanalen. Strömmen drog ner mig och med ansiktet mot isen åkte jag desperat bankande med mina små knytnävar i väg - hela tiden seende Damien skrattande på ovansidan den genomskinliga isen.
n n Under de 25 år som gått har jag totalt glömt samtliga en av de tusentals drömmar jag drömt.
Men från Omen-drömmen jag kommer fortfarande ihåg varenda detalj av den skrovliga isen.
Sedan dess har jag haft lite svårt med isar. Jag älskar fiske i nästan alla former under sommaren, men de gånger jag pimplat i mitt liv kan jag räkna på ena handens fingrar.
För en fritidssysselsättning som går ut på att du med borrar konsekvent ser till att försvaga det bräckliga underlag som skiljer dig från vattnets kalla mörker känns...inte bra.
Jo, jag vet att isen oftast är hur tjock som helst. Jo, jag vet att man till och med kan köra bil på den.
Men varför tänker jag då hela tiden på hur det skulle vara att se isen - underifrån?
Så döm om min förvåning när jag nu läser NSDs reporter Hasse Sternlunds artikel från helgens rekordförsök i Jukkasjärvi. Några märkliga galningar från Skottland har försökt sätta världsrekord i hur långt de kan dyka under isen utan hjälpmedel som syrgastuber.
Min mardröm är plötsligt iskall verklighet.
n n Och jag säger bara: idioter.
Vet de inte att Damien fortfarande lurar där ute i mörkret någonstans?