Yvonne Andersson: Att resa är att leva

Nihao; jag heter Yvonne Andersson och nu ska jag berätta hur det var när vi 28 stycken förväntansfulla norrbottningar den 21 november i hundens år 2006 gjorde en åtta dagars resa till Peking. Jag var reseledaren och jag kan utan att överdriva säga att vi alla var fyllda av förväntningar inför denna resa. Jag tror att det är mångas dröm att resa till Kina, världens folkrikaste land, med en mångtusenårig kultur. Vi flög Luleå - Arlanda och fortsatte direkt Arlanda - Peking med Air China, och det var mei went i, vilket betyder, inga problem. Två timmar efter det att vi landat på Pekings flygplats, stod vi på Himmelska Fridens torg. Det var nog inte bara jag som fick nypa mig i armen, för att känna efter om det var verklighet. Världens största torg omges av Kejsarpalatset, med Maos porträtt ovanför ingången, kongressen, Nationalmuseum och byggnaden med Maos balsamerade kropp, och så förstås mängder av Kinas röda, vackra flagga. Efter några timmar var det dags för vår första måltid i peking. Det dominerande köket heter Sezschuan, känt för att vara lite starkt och ett av världens förnämsta kök. Det är vanligt att man sitter vid runda bord, 12 personer vid varje, vilket bara det i sig är mycket trevligt. Att äta tillsammans gör dig vacker utanpå och inuti. I Kina anses det oartigt att inte lämna lite mat på tallriken. Det kan uppfattas som att det inte funnits tillräckligt med mat. Detta var svårt att leva upp till för maten var jättegod. Måltidsdrycken är te, men man kan beställa "Piteå", vilket betyder öl. Sedan var det dags att checka in på vårt mycket fina hotell. Det gick bra för gruppen, men jag fick vänta. Personalen verkade lite generad. Det visade sig att jag tilldelats rum 6004. I Kina betyder siffran 4 död och elände, en siffra som alla skyr som pesten, särskilt som slutsiffra. Nåväl, så småningom checkade även jag in och trivdes mycket bra i mitt rum, de få stunder jag var där. Det var mei wenti. Vi hade en fantastisk lokalguide, Sun Lei, 31 år gammal pekingbo, som studerat svenska på universitetet i Peking. Han var mycket kunnig och vi fick lära oss oerhört mycket och vi fick många goda skratt. Vi hade en egen buss och chaufför under hela vistelsen. Det var mycket skönt, för utan att överdriva, så kan jag säga att det råder kaos i trafiken, som tur är så har alla cyklister egna filer. Huvudgatan heter "Långa fridens gata" och är fyra mil lång. Allt fler cyklar ersätts av bilar. Dubbelt kaos. Ofta imponerades man av hur vår chaufför klarade av knepiga situationer, men det var mei wenti. En halv dag tillbringade vi i världens största palats, Kejsarpalatset, med 9999 rum. Vi fick veta hur man levde i "Den förbjudna staden" som inte var till för andra än kejsaren med sina 81 konkubiner, tjänstefolk och soldater. Resans höjdpunkt för många av oss var besöket på kinesiska muren, ett av världens mest berömda byggnadsverk. Efter tre timmars bussresa var vi i Badaling. Muren är 640m mil lång och den byggdes som ett försvarsverk mot nomader i norr, som härjade vid landets gränser. Det var en stark upplevelse att vara där. På många sätt. Sun Lei hade en prutkurs med oss, för att vi skulle klara av att handla på en marknad. Det var minsann inte så lätt för oss långnäsor, som vi västerlänningar kallas för i Kina. Det är som en en tävling, till och från är man upphetsad under olika skeden av kommersen. Det gäller både kund och försäljare. Det är lätt med valutan, en svensk tia är en kinesisk tia. Kinas valuta heter Yuan, uttalas jan. Det byggs överallt i Peking, skyskrapor ersätter gamla bostadsområden, kallade hutonger, man har ändå bestämt att spara en viss procent hutonger som kulturarv. Peking ska arrangera OS 2008. Bara Olympiastadion som kallas Fågelboet i folkmun, kommer att rymma 110 000 åskådare, och på flera ställen i peking finns andra arenor. Jag tänker bara, trafiken? Det är för närvarande inte många som behärskar engelska, men språket är på frammarsch och vi gjorde ett besök i en skolklass där eleverna var elva år gamla och vi pratade engelska med varandra. De västerländska influenserna är stora. Pekingborna utför morgongymnastik i alla parker och på alla torg. Vi deltog en morgon i parken nedanför Himmelens tempel. Quigong, Thaichi, dans, redskapsgymnastik, spel och lekar utfördes. Vi lärde oss snabbt och deltog i de flesta av övningarna. Det var väldigt skönt och jätteroligt. Många av oss har alltså dansat foxtrot, med himmelens tempel som bakgrund. Pekingoperan fanns i vårt hotell. Det var en fantastisk syn att komma hem och mötas i lobbyn av alla operabesökare och en del av ensemblen. En kväll var vi på operan själva. Det var tillåtet att före föreställningen få komma in backstage och titta på när sångarna och sångerskorna makeade sig. vilka konstverk! Själva föreställningen var en upplevelse , mer säger jag inte. Alla förväntningar jag hade inför denna resa infriades med råge. Därför ser jag fram emot Påskresan, grisens år 2007. Långnäsan Yvonne, säger som HC Andersson " Att resa är att leva".

Yvonne Andersson: Att resa är att leva

Söndagskrönikören är exklusiv för webben och publiceras inte i papperstidningen. Denna vecka skriver Yvonne Andersson om ett uppdrag som reseledare i Kina.