Jazz och dragspel i midsommartid?

Och störst är midsommar.

Fick jag välja en enda helg, då skulle det bli denna tid i juni.

På sågverken lades de få lediga semesterdagarna i anslutning till midsommarhelgen. Som vanligt fanns det varnande röster när det fördes fram krav på lagstadgad semester.

Hur skulle det gå för landet när folk var lediga och inte producerade? Högern röstade nej till lagen om två veckors semester. Och med stor konsekvens höll man fast vid den linjen. Det nya arbetarepartiet har ingen särskilt heroisk historia.

Men det var inte bara männen på verken som behövde ledigt. Många kvinnor hade en enorm arbetsbörda. På 1940-talet kom husmoderssemester. Kvinnor kunde åka bort och slippa matlagning, disk, städning och annat som hörde vardagen till.

En kvinna vid kusten fick åka till Jämtland. Efter ett par dagar kom ett telegram: "Kom hem. Pojken sjuk."

"Hur är det med pojken", sa kvinnan då hon kom hem.

"Äh, det är bra men det blev så långsamt", sa maken.

Det finns mycket tragedi i den helt sanna historien.

Många hade förhoppningar om att ledigheten skulle användas på ett förnuftigt sätt. Resor, cykling och vistelser på andra orter. Det fanns ett behov av att försöka styra de semesterledigas val. Och där finns många beröringspunkter i arbetarrörelsens syn på kulturen.

I en intressant doktorsavhandling - "Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander" (Carlssons) - berättar Per Sundgren om om olika strävanden och skolor på kulturens område. Under en tid var Sundgren kulturborgarråd i Stockholm, representant för vänsterpartiet.

Rickard Sandler, en av arbetarrörelsens stora under förra seklet, förklarade år 1930 att jazzkapellen inte var något som Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) kunde stödja. Däremot gick det bra med mässingmusikkårer eftersom de efterhand kunde utvecklas till små symfoniorkestrar.

Biografer, billighetslitteratur, dans och teatersällskap utmålades som hot mot folkbildningen. Att välja fiolen framför dragspelet och klassisk musik framför skillingtrycket var tecken på bildning. Det var alltså inte så att man i ledande folkbildningskretsar ville ersätta den borgerliga kulturen med någon annan. Men däremot kunde mässingblåsarna kanske komma med i en "riktig" orkester. Däremot kunde ju inte någon i ett jazzkapell bli riktig musiker...

Just populärkulturen och det alltmer kommersialiserade nöjeslivet oroade många samhällsbyggare. Att man på ett SSU-möte spelat Johanssons Boggie-Woggie-vals togs som ett exempel på förflackningen.

"Det gällde för arbetarna att ta över medelklassens vanor, inte tvärtom", skriver Per Sundgren. I det låg också en avog inställning till amatörteater. Det var ju inte riktig kultur, det. Konstcirklar sågs som ett hot: de kunde konservera den dåliga smaken.

Det framgår tydligt att det finns en klar kulturkonservativ ådra i arbetarrörelsen, exempelvis Sandlers syn på jazzen och aversionen mot film. Där finns också elitistiska drag: detta med föraktet för dragspelet och rädslan för att målarcirklar skulle konservera den dåliga smaken.

Boken sträcker sig fram till förra seklets mitt och måste få en fortsättning, i någon form. Vad hände med kulturen under 1900-talets andra del, som den starka tron att ökad fritid och längre semester skulle stärka kulturintresset? Och aversionen mot dansbanan, har den ersatts av suckar över såpor?

I dag ler vi åt Sandlers varningar för jazz. Vad ler man åt om femtio år?

Om du känner för det, lyssna gärna på dragspel eller jazz i helgen.

Ha en fin midsommar!

Peters plus

4 Matjessill med gräddfil & gräslök.

4 Det svenska utbildningsväsendet: man behöver inte anlita träskuniversitet i USA.

4 Alla förslag om att göra midsommarafton till nationaldag.

Swedensmarks sågning

4 Frederick Forsythes Dubbelgångaren. Forsythe står nog till höger om Djingis khan.