”Måste allt som händer bli långfilm?” Det undrade en vän på Facebook häromdagen, efter att ännu ett kändisliv eller en omskriven samtidssnackis hade förvandlats till biounderhållning. Filmbranschen är ohälsosamt besatt av verkligheten (eller sin version av den), eftersom det är lättare att hala in en publik som redan känner till huvuddragen i berättelsen än att försöka locka med något så oprövat som en helt ny historia.

Ur det perspektivet är fallet Thomas Quick ett guldmaterial. Hans påstådda dåd blev en medieföljetong som skrämde upp och fascinerade en hel befolkning. Han erkände 18 mord, dömdes för åtta och kallades för Sveriges värsta seriemördare genom tiderna – tills han tog tillbaka sina erkännanden, fick resning och frikändes för samtliga mord.

Personen som ska ha fått Quick att sluta ljuga var den grävande journalisten Hannes Råstam. Det är hans jakt på sanningen som står i centrum för filmen ”Quick” – en ofta spännande thriller som lyfts av fina skådespelarinsatser från Jonas Karlsson, som slitvargen Råstam, och David Dencik, som den förtvivlat ensamme Thomas Quick. Trots sina olikheter så delar de en sorts kufighet och utanförskap, som ger nerv åt filmen. Alba August är också bra som researchern Jenny Küttim (även om hon inte får samma svängrum som Karlsson och Dencik).

Artikelbild

| David Dencik spelar Thomas Quick som en oerhört ensam människa, som erkände mord efter mord för att få bekräftelse från vårdpersonalen på Säters rättspsykiatriska klinik. Pressbild.

Men det är något som skaver. Regissören Mikael Håfström har arbetat i Hollywood de senaste 15 åren och filmen har en sjaskig Hollywoodestetik som saboterar berättelsens känslomässiga verkan. Genom flashbacks från de påstådda morden – som lånar sitt bildspråk från valfritt avsnitt av ”CSI” – belägger filmen Thomas Quick med alla de snaskiga nidbilder som den samtidigt anklagar rättsapparaten och medierna för att ha klistrat på honom.

Lika kluven blir jag av scenerna från Säters rättpsyk under tiden för Quicks erkännanden. Suzanne Reuter är oerhört underhållande som den prilliga psykiatrikern som får hela vårdteamet att fullständigt förlora huvudet i sin fascination för den potentielle seriemördaren. Filmen blir en sorts fars om påklistrad svensk välvilja och mörkret som döljer sig därunder.

Men samtidigt handlar ju detta filmgodis om en oerhört utsatt människas liv. ”Quick” blir ännu ett bevis på vad – och vem – som offras när verkligheten tvingas in i en alltför snäv filmmall.