Vårens turné tar Molly Sandén till konserthus och teatrar runtom i Sverige, den sortens platser hon säger sig ha drömt om ända sedan hon såg "Kristina från Duvemåla" på Cirkus i Stockholm som sexåring.

Det var någonstans då jag bestämde mig för att jag ville hålla på med musik. Jag försökte kika in på scenen bakom ridåerna. Det är någonting med konserthus och teatrar som har en så magisk stämning som jag alltid har älskat.

Konserten gör hon också under två utsålda kvällar på Cirkus i december. Arrangemangen är avskalade, med några få musiker på instrument som piano, cello och slagverk. Idén fick hon när hon vid ett tillfälle sjöng låten "Ingen som jag" till ett ensamt piano. Sandén hade sett låten som glad och kaxig, men plötsligt förstod hon hur sorglig texten egentligen var.

Artikelbild

| "När den väl släpptes var det bara som att jag pustade ut", säger Molly Sandén om hyllade skivan "Det bästa kanske inte hänt än". Pressbild.

Nu var det som att låtarna fick ytterligare en betydelse för mig. När tempot togs ner och produktionerna togs bort hördes texten och man kunde plötsligt läsa mellan raderna på ett helt annat sätt, säger hon.

"Sann mot mig själv"

Upplägget utan förinspelad musik lämnar också plats för spontana infall på scen.

När man skapar i stunden kan vad som helst hända och det blir en annan nerv. Musikerna jag jobbar med är så otroligt proffsiga och de improviserar. Det känns häftigt att varje konsert får bli olik den andra, säger Molly Sandén.

I våras släppte hon "Det bästa kanske inte hänt än" – ett album starkt präglat av uppbrottet från tidigare pojkvännen Danny Saucedo. Skivan har gjort succé hos både publik och kritiker. Men låtarna var smärtsamma att skriva, och framgångarna svåra att ta in.

Man väger sina ord på guldvåg för att man inte vill att det ska misstolkas och man vill inte att någon annan inblandad ska få dåligt ljus på sig. Men jag vill samtidigt vara sann mot mig själv och mina känslor. När den väl släpptes var det bara som att jag pustade ut. Att det sedan har gått bra blir ett kvitto på att det är värt att våga vara lite råare och våga bjuda på även jobbiga saker.

"Handlar inte om mig"

Det viktigaste kvittot är när hon märker att fansen känner igen sig i låtarna. När hon får en kram eller en menande blick på stan, eller med egna ögon ser hur publiken sjunger med under konserterna.

Så fort någon lyssnar på min musik handlar det inte om mig längre, då handlar det om dem. Det som uppstår när man känner igen sig i en text är något magiskt och då känner jag att jag vågar vara mer ärlig. Det är värt ångesten, säger Sandén.

Låtarna känns fortfarande jobbiga att sjunga, berättar hon. Men samtidigt är det viktigt att det känns så.

Jag måste röra mig där det känns mycket. Ska man stå där och sjunga någonting hundratusentals gånger måste man ha menat det från början för att magin ska finnas kvar. Det är nu som det är som jobbigast, men med tiden kommer låtarna att få en lite annan innebörd.