Året var 1952 och Sverige skakades av tidernas spionskandal. En hel liga av spioner, ledd av den före detta journalisten Fritjof Enbom, hade härjat i landet och nu var den avslöjad.
Sju personer åtalades av stadsfiskal Werner Ryhninger för spioneri och sex av dem fälldes till långa fängelsestraff. Två av dem, Hugo Gjersvold och Fritjof Enbom, dömdes till livstids straffarbete. De andra; Martin Enbom, Arthur Karlsson, Fingal Larsson och Lilian Ceder fick mellan 8 månaders och sju års straffarbete.
Och alla som dömdes sattes bakom lås och bom utifrån Fritjof Enboms ord. Men han var en udda figur, känd för att låta berättelserna och fantasierna skena iväg och några bevis som styrkte Enboms ord lades aldrig fram i rätten.
I Tomas Breskys bok Kodnamn: Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget berättas historien om en av Sveriges största spionrättegångar, som idag också framstår som en av landets stora rättsskandaler.
- Jag läste en intervju med en Fingal Lennelid (tidigare Larsson) som begärde resning i Enbom-affären och blev intresserad. Jag ringde honom i början av 80-talet för att höra mig för om en intervju, men det blev nobben. Han var inte intresserad av att prata och var rätt sträv, säger Tomas Bresky.
Det var ingen lätt kamp för att få Fingal Larssons förtroende när man kom från tidningar eller radio. När rättsprocesserna pågick under 50-talet var tidningarna skoningslösa och långt ifrån neutrala. Många av de åtalade var kommunister och det togs för givet att de anklagade var skyldiga. Och i DNs fall satt den politiska redaktören i juryn och läckte från de stängda förhandlingarna till den egna tidningen.

Det var först tredje gången som Bresky träffade Fingal Larsson som Bresky fick ta med sig blocket och börja anteckna. Det blev ett radioprogram som väckte en hel del uppståndelse och för Bresky var det början på ett livsprojekt - att få veta sanningen bakom Enbom-affären. Det blev senare ett tv-program i början av 90-talet och en dokumentärfilm 1999.
- Historien blev en del av mitt liv. Det lät ju så orimligt alltihop. Ju mer jag trängde in i det insåg jag att det handlade om ett rättsövergrepp och till sist blev jag personligt engagerad. När jag gjorde dokumentären 1999 sa jag åt redaktören att se upp med mitt material. Jag ville ju vara saklig och så objektiv som möjligt, säger Bresky.
I boken har Bresky lämnat objektiviteten och tar ställning, även om han fortfarande strävar efter att vara saklig.
- Det har varit en kamp att lämna objektiviteten som jag är van vid som journalist. Jag har strukit mycket och arbetat om manuset. För två år sedan var jag nära att ge upp. Då hade jag lämnat ifrån mig ett manus som jag fick mycket backning på. Men jag kände att jag måste gå i mål för de anhörigas skull, säger Bresky.
Han berättar att Enbom-affären rev djupa sår i de familjer som drabbades. Barn och barnbarn har först på 2000-talet börjat prata om att deras far eller farfar var indragna i fallet.
- När jag var på Gjersvolds begravning var det många som bad mig fortsätta och jag hoppas att boken ska väcka debatten till liv igen och att de drabbade ska få en ursäkt.

När Bresky hade gjort dokumentärfilmen trodde han sig vara klar med historien. Men nya fakta hade kommit fram i målet när Stellan Bojerud från Försvarshögskolan gjorde en undersökning av Enbom-affären. Bland annat upptäckte Bojerud att den information som Enbom samlat ihop inte var hemlig.
- Stellan ringde mig och var upprörd när han såg det. Han sa att de här människorna max skulle ha fått kompaniförbud för vad de sagt. När jag fick frågor om varför Fingal Larsson och de andra dömdes kunde jag inte svara förut, men idag kan jag det. De dömdes av tidsandan, säger Bresky.
Ytterst var Sverige en spegel av McCarthy-erans jakt på kommunister. Ja, Sverige fick till och med beröm av USA för sitt sätt att ta hand om kommunisterna och den svenska befolkningen uppmanades att vara vaksamma mot allt misstänkt och aldrig prata bredvid mun. Man visste ju inte vem som kunde lyssna.
Bresky pekar också på det faktum att knappt fanns en enda journalist som granskade fallet kritiskt. Ingen ifrågasatte om Enbom talade sanning och åklagaren, Ryhninger, fick till och med tid i radion för att läsa upp sin plädering för det svenska folket. De åtalades röster eller advokater hördes aldrig.
Men med nya fakta i målet som bevisade de dömdas oskuld sökte Hugo Gjersvold resning med hjälp av Bresky 2001. Innan Högsta Domstolen tog i ärendet avled Gjersvold. Och efter lång tid avslog Högsta domstolen resningsansökan. Varför kan Bresky bara spekulera i.
- De tog väldigt lång tid på sig att ta upp fallet och jag undrar om det var politiska skäl bakom att de avslog resningsansökan. Jag tror att man inte ville röra i det, säger Bresky.