"Om det inte funnes personer som Harry Nyman skulle många barn få växa upp utan den stimulerande kontakten med levande teater". Så löd en del av juryns motivering när Harry Nyman fick NSD:s kulturpris 1998.
Utmärkelserna har varit många. Bara det senaste året utnämndes Harry Nyman både till Årets Luleåbo och mottog landstingets Heder- och förtjänststipendium.
- Hans arbete blev mycket uppmärksammat, berättar vännen och kollegan Kjell Peder Johansson.
Kanske var det det som fick Harry Nyman att fortsätta med sin verksamhet, trots friteatrarnas kärva ekonomiska situation. Och framförallt drevs han av att skapa möjlighet för barn att få ta del av teater. "Att titta in i lyckliga barnaögon ger mig en kick. När det känns tungt brukar jag tänka på det, alla de gånger jag mött glada ungar", sa Nyman själv i en intervju med NSD samma år han fick priset.
- Jag tror att han satsade så mycket på barnteater för att han såg att det behövdes. Han värnade speciellt om julkalendern i Stadsparken och sommarteatern eftersom den var gratis. Jag minns att han ofta nämnde att den teatern var för alla de barn som inte hade råd att åka på semester. Och visst var det så. Det fanns barn som kom varenda dag och såg samma föreställning om och om igen, säger Anton Raukola som själv spelat teater med Nyman.

Harry Nyman föddes och växte upp i Tväråselet utanför Älvsbyn, men kom till Luleå 1973 som teaterpedagog i ett nystartat länsomfattande projekt. Det var i samband med det som kollegan Kjell Peder Johansson - som samma år fick en liknande tjänst uppe i Kiruna - lärde känna honom.
- Harry var min första goda vän i Norrbotten, och nu har vi arbetat tillsammans och varit polare i 35 år. Det är klart att jag tänker mycket på vad det betyder för teatern att Harry gått bort, men först och främst tänker jag på den varma, goda människan som inte längre finns.
- Han var den store improvisatören - det var hans verkliga styrka inom teatern. Han hade en enorm charm och en otrolig förmåga att få kontakt med publiken. Speciellt var han bra på att prata med barn, han gjorde det utan att vara tillgjord. Dessutom var han en sådan som hittade på saker som ingen annan kunde hitta på - jag tror att det var just därför han trivdes på en friteater. Han gillade att få hitta på saker själv, fortsätter Johansson.

1975 var Harry Nyman med och startade Lule Stassteater. Under de 33 åren har begreppen Harry Nyman och Stassteatern varit närmast synonyma. Lule Stassteater har under åren satt upp långt över hundra pjäser. Men Stassteatern spelade inte bara teater. De driver också pedagogiska projekt med allt från handikappade, invandrare och cirkusverkstäder för barn. Stassteatern bidrar också med sjukhusclowner till barnavdelningnarna på sjukhuset.
En stor del av tanken bakom Stass är att där ska finnas plats för nya, kommande talanger. En gång i tiden var Anton Raukola som i dag arbetar som skådespelare på Norrbottensteatern en av dem.
- Man kan nog säga att Harry var den som öppnade dörren mot teatern för mig, och dessutom för många andra. Teatern var verkligen hans liv. Och jag tror att han ville arbeta på en friteater för han tyckte att det behövdes ett alternativ till de etablerade teatrarna. Visserligen kan man ju säga att Lule Stassteater numera är etablerad, men det är ju fortfarande en friteater med dess möjligheter. Det blir en snabbare process i och med mindre uppsättningar och som skådespelare får du vara delaktig på ett helt annat sätt. Du får bära, spika och sätta ljus och vara lite allt-i-allo. Det har i alla fall betytt mycket för min egen utveckling och gett mig en större förståelse för arbetet på en teater, säger Raukola.

Ända fram till sin plötsliga bortgång var Harry Nyman starkt engagerad i Lule Stass. Han verkade även som teaterlärare på universitet, högskolor och folkhögskolor.
- Jag tänker tillbaka på 70-talet när vi började. Det var ett väldigt kulturvänligt decennium, då det fanns ett sug efter produktioner och ekonomin var bättre. Det är klart att det var lättare att vara entusiastisk när man var 20 och höll på att bygga upp något. Nu är det förstås kärvare. Men Harry fortsatte, trots allt, säger Kjell Peder Johansson.
För de allra flesta barn (och vuxna) blev Harry Nyman mest känd som tomtefar i vintrarnas julkalender i Stadsparken. Och varje julafton satt han i radiostudion som tomte och pratade med barnen.
- Det var ett härligt koncept. Barnen ringde in och pratade och sjöng och Harry körde sin grej - lite som en improviserad teaterföreställning, berättar journalisten Pelle Lindblom som varje jul sitter i radion som programledare.
Just förmågan att improvisera, förmågan att få en publikkontakt utöver det vanliga, förmågan att inspirera och hans värme och hjärta är det som många nämner som några av Harry Nymans starkaste sidor.
- Ja. Han var helt enkelt en sådan man ville vara i närheten av, avslutar Kjell Peder Johansson.

På Lule Stassteater är stämningen tung och framtiden är än så länge oviss.
- Vi är allihop lite i chocktillstånd. Därför har vi sagt att vi ska ta en vecka ledigt och fundera lite på varsitt håll. Nästa vecka kommer vi att ha ett möte där vi gemensamt ska bestämma hur vi ska gå vidare. Harry har ju varit en stor del av det här. Vi har några cirkusverkstäder vi måste försöka genomföra i slutet av oktober, men hur det blir med julkalendern vet vi inte. Vad ska vi göra när inte tomtefar kan vara med? säger Mika Eronen på Lule Stassteater. Ida Fredriksson