Får man fortfarande ha roligt när man läser böcker? Är det tillåtet att skratta?
Eftersom frågan kom upp för mig under läsningen av Paasilinnas roman, drog jag slutsatsen att nutida svensk fiktion inte kan innehålla särskilt mycket humor, eftersom det kändes så ovant att ha kul när man läste.
Precis som komedier i filmgenren, så löper ju komedier i litteraturen risk att inte tas som riktiga böcker, utan klassas som ren underhållning. Men även om Paasilinna nu hållit på med "bara" underhållning så har jag svårt att se något fel i det.
Nu är det dock inte enbart skrattmusklerna som får motionera i Uppdrag: Skyddsängel. Paasilinna ställer några moraliska och existentiella frågor också, förklädda till närmast slapstickliknande scener.
Den oerhört klantiga skyddsängeln Sulo Auvinen, tidigare i livet religionslärare, sätter med stor entusiasm igång att beskydda Aaro Korhonen, som just är på väg att börja ett nytt liv som antikvariats- och caféägare i Helsingfors.
Tyvärr saknar skyddsängeln förmågan att kalkylera effekterna av sina handlingar, och det klister han försätter sin skyddsling och hela hans omgivning i, imponerar till och med på Djävulen själv, som mot slutet försöker headhunta skyddsängeln.
Likbilar, lastade med gamla böcker, välter på ängar, storbränder utbryter, oväntade dödsfall, ja, skyddsängelns repertoar platsar på de saftigaste löpsedlar.

Paasilinna driver med tanken om människans fria vilja, och påstår snarast att människan är utsatt för ett gigantiskt practical joke, även när man är i sina klaraste stunder. Även en hel rad kristna uppfattningar som att om man gör gott mot andra kommer det goda till en, eller att det är fult med pengar (om man talar högt om dem).
Nu är inte Uppdrag: Skyddsängel någon stridsskrift mot kristen dubbelmoral, men slängarna mot kyrkan, prästerskapet och några bibliska dogmer är mycket underhållande. Paasilinnas metafysik är inte mer överbevisbar än någon av kyrkans teorier.

Roligt är det i alla fall, roligast är skildringen av hur Aaro blir förföljd av en medelålders änka, som skyddsängeln matchat ihop den intet ont anande före detta pelletsfabrikanten med. Men mot slutet blir det lite kramp i käkarna. Intrigen blir nästan för komplicerad, och man längtar efter upplösningen.
Paasilinna lyckas även med det riktigt svåra uppdraget, med tanke på hur han krånglat till det för huvudpersonerna, och trots några svackor i berättelsen så håller det hela ihop ändå till slutet, med eller utan skyddsängel i manuset.