I början av 2007 kom socialantropologen Lissa Nordins fältstudie Man ska ju vara två där hon under två års tid träffat och intervjuat äldre ungkarlar i Västerbottens inland. Avhandlingen blev en studie i längtan, identitet och relationsfrågor.
Nu, två år senare, sätter Norrbottensteatern upp en pjäs baserad på avhandlingen. Manuset är signerat Erik Norberg.
- Det har varit rätt tufft att göra pjäsen. Den akademiska världen i sig innebär per automatik inga överdrifter och absolut ingen dramatik,. Istället är den fylld av vetenskapligt pläderande; "å ena sidan, å andra sidan". Men för att det ska kunna sättas upp en pjäs krävs det naturligtvis att det blir just dramatik, säger regissören Anna Azcárate.
Hon har tillsammans med Erik Norberg sakta flyttat gränserna framåt och slutligt landat. På lördag är det premiär.

- När jag först fick frågan om att regissera den här tänkte jag "vad spännande". Jag kände mig nästan som en voyeur som tittade in på dessa människors liv. Men sedan upptäckte jag att det här faktiskt var människor som jag kunde identifiera mig med på en massa olika sätt. Fast ibland ville jag bara sparka dem på smalbenen - jag kunde bli otroligt irriterad på deras velande.
För det handlar inte om att "tycka synd om", menar Azcárate.
- Jag är överhuvudtaget dålig på att tycka synd om människor, för jag tilltror var och en att kunna styra över sina val. Det är klart att det inte alltid är riktigt sant, men att tycka synd om de här männen skulle på något sätt vara att sätta sig till doms över dem. Här finns det män som vill men ändå inte vill försöka, och då får man ju utgå att de trivs med tillvaron.

Arbetet med pjäsen har också inneburit många omvälvande diskussioner om kärlek, relationer och livsval för ensamblen.
- Jag tror aldrig jag har varit i en pjäs där vi har diskuterat så mycket. Sedan har jag ju min egen make i ensemblen också...,säger Azcárate och skrattar.
- Det kanske lät lite hårt när jag sa att jag inte tror på kärleken. Men jag tror istället på olika behov som vi fyller hos varandra. Man reder sig, anpassar sig, skapar varandra på nytt och törs befinna sig i förändring.
Den bild som världen har av kärleken är alldeles för rosaskimrande, menar hon. Därför blir det kanske också extra svårt för människor som inte "passar in".
- Vår syn på kärleken är så medelklassurban. Och möter vi människor som inte uppfyller detr rätta socaiala beteendet så fungerar det liksom inte. Männen i pjäsen är på många sätt på "rycka-i-flätan-stadiet" och därför skiter det sig. På grund av vår ytliga bild. De här männen kan ju vara fantastiska på många sätt, fastän de inte har den rätta sociala träningen.
När man väl fått en etikett är omgivningen mycket ovillig att ändra den, menar Azcárate. Har man väl blivit stämplad som "gammpojke" så är det svårt både för en själv och andra att bryta sig loss ur uppfattningen och ändra situationen.
- Vi håller fast vid saker som vi bestämt att de är. För att vi tror att det är trygghet...
I kärleken finns ett elitlag och ett korplag, säger Azcárate plötsligt.
- Det är ju så. Jag som medelålders medelklasskvinna med språket och koderna som vapen tillhör eliten, medan de här männen förpassas till bänken i korplaget.
Det kan låta bryskt, men det är också meningen.
- Den här pjäsen har också inneburit att vi har ventilerat våra allra fulaste förutfattade meningar. Och kanske också vår syn på kärleken. Jag tror att vi lägger krokben för oss själva när vi hyser en sådan tilltro till passionen - som egentligen bara är bra för ett kapitalistiskt system...
- Det är klart att jag också blir fascinerad av kärlekshistorier på film ibland - den där romaniskt bubbliga känslan som är likadan som första slicket på hjärnan efter ett glas gott rödvin. Men sedan då? Varför tycker vi att kärlek absolut inte får bygga på resonemang och överenskommelser? "71-årig ensam man söker någon att dela livet med", "Hej, jag är en 45-årig ensam kvinna och du verkar passa mig alldeles utmärkt".

I Man ska ju vara två låter dock Azcárate publiken själva dra slutsatserna. Scenen är rensad från alla föremål som kan anknyta till fördomar. Istället finns männen, spelade av Mikael Odhag, kvinnorna, spelade av Karin Paulin Ek och forskaren Lissa Nordin spelad av Therese Lindberg. Urban Hedin bidrar med musiken.
- Jag tror att publiken också kommer att upptäcka att det inte bara är de här männens berättelser som exponeras. När man tittar på något sådant här blottar man också sig själv och sina tankar om saker och ting. Och många gånger kommer reaktionerna kanske på oväntade ställen.